Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack, det var en faslig björn, den där generalen;
jag trodde riktigt, att han ville taga lifvet af min lille
fänrik. Att de bara kunna vara så stygga! Stackars
min egen älskade fånge!» och härvid strök hon
smekande Stellans vackra lockar.
»Ja, din fånge vill jag vara, men icke någon
annans», sade Stellan; »läs detta papper och säg sedan
din mening därom.»
»Gillas och stadfästes i nåder!» utropade Vendela
leende och klappade med sina små händer. »Jag hade
just tänkt att bedja dig om detta, men jag var endast
rädd, att du då skulle blifva ledsen. Jag ville så ogärna
dela ditt ägande med kongl. maj:t och kronan, och
dessutom, vet du, tyckte jag också, att den, som skulle bli
min herre, icke borde vara någon annans slaf. Men
nu törs jag icke dröja här längre. Jag måste ut att
se Kråkemåla skvadron, som söta Jules lofvat att visa
mig, men blif icke svartsjuk. Äfven skall jag utverka
din frihet hos generalen, som jag känner ganska väl.
Han skall minsann få skrubbor, den grofhuggaren.
Vi träffas snart – ack! jag har så mycket, mycket att
säga dig.»
Den älskvärda varelsen försvann, men inom en
timme därefter förkunnade en ordonnans friheten för
den lycklige Stellan. Vendela hade nämligen kort
därefter träffat general X***, som var en stor beundrare
af skönheten, och vid sin onåd bjudit honom att genast
låta befria den stackars fänriken, som han gått så illa
åt, och generalen, lika artig mot fruntimmer, som han
var oartig mot fänrikar, hade skrattande efterkommit
den vackra fruns begäran. Lefve skönheten, som till
och med har makt att kufva sådana bestialiska naturer
som general X***:s!
Om aftonen gjorde Stellan en lång promenad vid
Vendelas sida, hvarvid hon, rodnande och förstulet,
visade honom ett litet, litet papper, som kom hans ögon
att lysa. Men jag säger intet, jag; och söta Jules, som
upphunnit dem och påtvingat dem sitt besvärliga
sällskap, märkte intet, han, utan fortfor att tala om
Kråkemåla skvadron för fru K*, hvilken tålmodigt afhörde
hans manége-språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
