Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kusken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
han påminde sig därvid följande ord af Vitalis, dem
han halfhögt uttalade:
»O, när nu jag ensam tänker
På de forna dagars fröjd
Och mitt sorgsna hufvud sänker,
Som en rö, af stormen böjd;
Då, när ljusets makter spilla
Purpur i sitt nedertåg,
Gråter jag, så stilla, stilla
Ned uti den milda våg.»
När han härvid lyfte sitt öga, såg han med häpnad
det sköna föremålet för sina tankar stående helt nära.
Lockad af aftonens och naturens skönhet, hade
nämligen äfven Hilma gått ned till stranden, hvarest hon
hastigt stannade, då hon märkte kusken och hörde hans
känslosamma utgjutelse. Hon syntes förundrad, och
en lätt rodnad bredde sig på hennes kinder,, när den
besynnerlige kusken, som återvunnit sin fattning,
blottade hufvudet och drog sig vördnadsfullt tillbaka. Det
föreföll henne, som om hon nyligen förut sett dessa
mörka, eldiga ögon riktade på sig under helt andra
förhållanden, men hon log snart igen åt denna förmodan,
som hon ansåg för ett foster af sin inbillning. »En
besynnerlig domestik är det emellertid», tänkte hon, »som
både läser och svärmar, det må man bekänna; men
det kan väl äfven finnas undantag bland dem.»
Då Rutschenhjelm ville återvända till
gästgifvare-gården, ropades han tillbaka af flickan. »Här har ju
stått ett slag», frågade hon, »vet du, hvar det var, och
kan du berätta något därom?»
Rutschenhjelm, som var mäkta bevandrad i
svenska krigshistorien och som oförmodadt såg sig
inkommen på detta sitt älsklings-kapitel, berättade nu mycket
omständligt Skaraborgs regementes nederlag anno 1788,
förklarande manövrerna å ömse sidor och slutade sin
berättelse med en vemodig klagan öfver svenska
vapenärans förlorade glans. »Sedan Karl XII:s död»,
suckade han, »hafva vi fått stryk nästan öfverallt, där vi
visat oss, och det gamla svenska lejonet har blifvit
förvandladt till en feg, smilande katt, som hoppar
’machsiiss’, så snart den klufna örnen befaller. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
