- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Andra delen /
338

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Misstaget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

338

omgaf dem. Under muntra samtal erfor jag slutet af
deras öden, hvarom också Gustaf flera gånger
skriftligen underrättat mig, fastän brefven aldrig kommit
mig tillhanda. Leonoras far, som välvisligen betänkte,
att det skedda ej mer kunde ändras och som blifvit
uppmanad af flera vänner att förlåta en häftig
ungdomskärleks felsteg, tog dem slutligen till nåder -
hvadan de, efter några månaders vistande på min
egendom, såsom äkta makar återvände lyckliga och
botfärdiga till gubben, som i glädjen att återse sitt enda
barn alldeles glömde de förebråelser, han föresatt sig
att göra. Sedan han närmare lärt känna Gustaf, sade
han ofta, att hans dotter aldrig kunnat göra ett bättre
val, För omkring ett år sedan var han död och hade
till dem efterlämnat sin stora förmögenhet, hvarefter
Gustaf köpt denna täcka villa för att i ostördt lugn
lefva för konsten och för sin älskade Leonora.

Om aftonen efter supéen gingo vi ut i parken för
att njuta af den sköna naturen och aftonsvalkan.
Kvällen var också härlig och dess sublima lugn verkade
äfven på oss. Under det solens afskedsstrålar med
möda letade sig väg genom de löfrika träden,
uppvaknade gamla minnen. Vi hade satt oss på en bänk.
Plötsligt utropade Leonora och tryckte i detsamma min
hand: »Hvilken skillnad på denna lugna heliga afton
och den» - här stannade hon i hast för att, som det
tycktes, söka efter ett passande uttryck.

Gustaf, som leende såg på mig, hjälpte henne och
tillade: »Då jag var så kall, menar du?»

»Ja, just den» - hviskade hon och tog honom
skalkaktigt i örat; - »men som det var första och
sista gången, förlåter jag dig din - mörkrädsla.»

»Men om jag nu återigen» - svarade Gustaf -
»kan försäkra dig, att jag aldrig mindre behöft
förlåtelse än just för detta. Om jag i min ordning påstår
och bevisar, att du just denna afton för första gången
var mig otrogen och att det är jag, som bör ge dig
förlåtelse, - hvad har du då att säga?»

»Att du fullkomligt misstager dig!» - sade hon
och såg på honom med stora ögon.

»Min vän l» - sade Gustaf till mig, - »slöjan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:40:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/2/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free