Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
»Hvad nu, Hrimfaxe? Djäfvulen regera dig!»
ropade gubben, halft ond, halft skrattande. »Men det
är rätt åt mig: jag har själf lärt den slyngeln detta
tjuf pojkstreck och får nu plikta därför. Hm! att
komma hem utan mössa, det ser just vackert ut.»
Härvid höjde han sin smällpiska och gaf till några
väldiga klatschar i luften, hvilka ändtligen kommo
hans fyrfotade vänner, så hästar som hundar, att dela
sig, så att den otålige Svadilfar fick komma fram;
men de eskorterade honom lika troget, somliga före,
somliga efter eller på sidorna, allt under det de uttryckte
sin glädje, hvar och en på sitt vis.
Sigurd hade i början blifvit ordentligt förskräckt
af detta ovanliga uppträde, men när ingen fara skedde,
fann han det snart högst roande; ty, som ordspråket
säger: pojkar, hästar och hundar höra i hop. Barnets
fina instinkt sade honom äfven, att hans åldrige
beskyddare måtte vara en bra god människa, då han
förstått att göra sig så älskad af själfva de osjäliga
djuren.
Men han skulle snart få ännu tydligare bevis på,
huru högt major Torsson var älskad. Kring den höga,
grönmålade grinden vid ändan af den unga allé, som
ledde fram till gården, hade en mängd rödblommiga
och välklädda barn samlat sig, som nu på gifvet tecken
af det äldsta bland dem, en ljuslockig pojke, upphäfde
ett tredubbelt hurrarop, så fint, skärande och uthållande
envist, att hundarna därvid började att tjuta ännu
värre, hästarna baxnade, och majoren själf såg sig
tvungen att hålla för öronen.
»God dag, mina snälla ungar!» skrek han icke
desto mindre, allt hvad han förmådde.
»God dag, farfar! god dag, farfar!» svarades från
icke mindre än ett dussin munnar, från tolfåringens
till treåringens.
Under det grinden öppnades, ville en del af
barnskaran begagna sig af tillfället och klänga upp i kärran,
men vid Sigurds åsyn blefvo de liksom litet bestörta
och drogo sig hastigt tillbaka.
»Hvad nu, edra små grodungar!» ropade majoren.
»Jag tror, att I ären rädda för denne nya bror, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
