Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
begåfvad med en ovanligt liflig fantasi, började att
finna behag till lärarens mystiska ord, hvilka obetingadt
af honom ansågos för höjden af all visdom. Under
tiden gjorde han dock de snabbaste framsteg i studier.
Likaledes Öfvade han sig nästan med passion i musik
och sång, hvari hans lärare kunde gifva honom
förträfflig undervisning. Med sin bok, sin flöjt eller fiol
såg man honom ströfva omkring på alla lediga stunder
och söka ensligheten. Endast Gefion förunnades det
någon gång att vara honom följaktig på dessa utflykter.
Den tillgifvenhet, som redan första dagen mellan dem
uppstått, tillväxte i innerlighet, och den unga flickans
lynne antog snart samma svärmiska prägel som Sigurds,
dock stillare, ljufvare. Sällan deltogo de i de andra
barnens stoj ande glädje, hvarför de också af dem
skämtvis kallades för »herrskapet». Så förflöto fyra år, under
hvilkas lopp Sigurd uppväxte till en af de skönaste
ynglingar, man ville se. Vid denna tid lämnade hans
lärare konditionen, hvilket af majoren sågs med
hemligt nöje, emedan han börjat frukta dennes skadliga
inflytande på hans skyddslings fordom så lefnadsfriska
och öppna sinne. Tyvärr hade dock detta inflytande
redan slagit allt för djupa rötter att kunna utplånas!
Aftonen före lärarens skilsmässa uppstod mellan
dem följande samtal:
»Jag lämnar dig nu», sade Linder (det var lärarens
namn) till den djupt bedröfvade Sigurd. »Jag lämnar
dig i denna ödemark, där dina härliga anlag ej mer
skola få en vårdare, som bringar dem till blomstring.
Du var dock skapad till något högre än att framsläpa
ditt lif i denna platthetens republik ...»
»Säg icke så», svarade Sigurd suckande, »majoren
är ju en god, en så förträfflig man, och alla äro ju
här så lyckliga ...»
»Nå, är du också lycklig?» frågade Linder och
såg skarpt på sin lärjunge. »Du är det icke, jag ser
det, jag vet det. Du har icke fått så starka vingar
för att evigt flyga i samma kretsar. Konsten har för dig
öppnat sin helgedom, äran har visat dig sina retelser;
men för sådant har, som du vet, din major ej sinne.
Har han ej alltid belackat oss, då vi riktat våra tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
