Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
Och hennes tårar? Främlingen! alltid
främlingen, den unge, sköne, högsinnade främlingen från
Norden.
Och den unga, stolta kvinnan - ty hon är stolt,
Sigurd! stoltare var icke någon af det gamla Roms
ädlaste kvinnor - blygdes öfver sin svaghet, och efter
förtviflade försök att kufva sitt upproriska hjärta
lyckades det henne att taga ett kraftigt beslut, ett
henne värdigt. Men hvad var det, tror ni, som
förhjälpte henne till denna seger? Måhända den
återvaknande ungdomskänslan för hennes sköna, men
för-slafvade land; tanken på hennes plikt, på de förluster
hon lidit?
Nej, nej l Allt det framfarna hade för henne
förlorat allt värde . . .
Nej, det var återigen främlingen, eller rättare,
hennes kärlek till honom; denna vansinniga kärlek,
hvilken hon i all sin förvillelse dock ville bibehålla
ren som dess föremål, ren som nyss hennes egen själ.
Och det var nu hon skyndade att göra ett sista offer,
hon tusen gånger mera påkostande än alla de förluster
förut lidit.
Hon flydde.
Och hvarför?
För att höja sig i hans ögon, för att göra sig
värdig att hos honom lefva i ett kärleksrikt minne. Hvad
hade för henne varit lättare än att öfverlämna sig åt
sin djupa, förhärjande passion, då hon visste sig vara
älskad? Men hon, den stolta, flydde . . . flydde för
att icke förlora den aktning, som alltid måste vara
kärlekens oskiljaktiga följeslagare.
Ty hvad skulle väl denne Nordens son med sin
ädla, öppna, sansade själ kunna tänka om en kvinna,
nog förvillad och pliktförgäten att kasta sig i hans
armar efter allt det förfärliga, som han visste henne
hafva undergått. Icke skulle han kunna fatta den
förtärande glöd, hvaraf en söderns dotter kan bemäktigar.
Hvad kunde han väl annat än förakta en sådan varelse,
lika djupt som man föraktar de olyckliga, hvilka genom
rusets tillhjälp söka att döfva sina sorger? Och
dessutom, hvad var hon icke skyldig sig själf? Hon flydde...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
