Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En halfherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
hvilken den tokige patronen tror sig kunna »fängsla
hälsan, så att han går förlustig om sjukdomen.»
Dessa ord voro knappt utsagda, förrän
brukspatronen inträdde, tätt åtföljd af betjäntgossen, som bar en
bricka, på hvilken den stora gustavianska
brännvinsflaskan glänste i all sin härlighet vid sidan af en mindre,
som innehöll något mörkbrunt ämne.
»Kors! herr brukspatronen så tidigt uppe!» ropade
vi båda. Brukspatronen, efter att hafva gifvit betjänten
ett tecken att nedsätta brickan på ett bord, öppnade
sin mun, talade och sade:
»Uppstigandets tidighet har alltid utgjort en af
mina nyttigaste lefnadsåsikter, såsom mest bidragande
till en anständig förmögenhets hopskrapelse, då
däremot lättja och sömnaktighet alltid förblifva min
starkaste lidelse, såsom i grund förstörande bladen i
samhällets lifskrona. Men det är ingalunda i detta ämnes
rikhaltighet jag nu ämnar besvära herrarna med någon
uttömning; min mening är endast att till förkylnings
tillfälliga undvikande och en under gårdagens oaflåtliga
mödor ansträngd fysiks helbregdelse åt herrarna
förordna behörigt intagande af dessa välsignelserika och
rikskunniga beska lifsdroppar, uppfunna och förfärdigade
af min högtärade vän, apotekaren Vinding i Varberg,
som endast genom dem gjort sitt namn odödligt, allt
intill senaste eftervärlds kommande släkter.»
Här tystnade ändtligen brukspatron Ordström och
gick att fylla trenne glas, till en tredjedel med de
rikskunniga beska lifsdropparna och resten med Sveriges
ädla nationalbalsam: brännvin.
Därefter gjorde han en inbjudande rörelse med
sin stora, knotiga hand.
»Gud vet, om jag törs», hviskade jag.
»Volo: jag vill, nolo: jag vill icke, malö: jag vill
hellre», pratade Vingenblixt, under det han än närmade
sig brickan, än drog sig tillbaka. Slutligen framsträckte
han dock sin långa arm, fattade glaset och tömde dess
innehåll med en förvånande hastighet, hvarefter han
med den löjligaste patos utropade:
»Striden blef för olik: besken vann!»
För att icke alltför mycket nedsätta mig i vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
