Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reseminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
gös, en lindare, eller hvad vet jag? . . .På köpet måste
jag promenera, oupphörligt promenera, värre än
Lun-kentus i sagan, och när nu ändtligen det styfva
dagsverket är slut, hvad tror du väl min lön blifver? Jo,
mjölk och bröd och bröd och mjölk, liksom vore jag
ett barn eller en kalf. Du och mina öfriga vänner böra
därför lätt kunna föreställa er, hvad jag måste lida och
uthärda, ty, som I allt för väl veten, har jag aldrig
varit någon synnerlig älskare vare sig af vatten, mjölk
eller promenader. Jag ser också ut därefter, och jag
kan med fullt skäl på mig själf lämpa dessa ord af vår
sublima och gudomliga skald Wilm. von Braun:
Detta brunnsllf lifvet tager,
Allvarsam blir denna lek . . .
Se, hur jag mig ätit mager,
Och hur jag mig druckit blek! . . .
Som du ser, börjar jag i änden. Jag berättar
endast, att jag är liar, icke hur jag kommit hit. Detta
skall du få veta en annan gång, ty i. mitt
närvarande olyckliga läge vågar jag icke ens tänka på,
mycket mindre skrifva om, hur roligt jag haft. Jag
håller mig således i dag ensamt till Kreischa. Då jag
här ofvan sade, att denna »Wasser-Heil-Anstalt» ligger
i en jämmerdal, lät jag alltför mycket förleda mig af
mitt blinda hat till allt hvad vatten heter. Tvärtom är
denna dal alldeles gudomligt skön, ja, så skön till och
med, att det hveterika Småland, det hafrerika
Västergötland och det stenrika, Vestmanland icke har dess
make att uppvisa. Men huru kan väl den yttre naturen
äfven i sin högsta fägring, i sin mest saftgröna
vårskrud fägna en stackars vandrande pump som
undertecknad? Lik en sömngångare lunkar jag ut på mina
tvungna promenader, som måste göras efter klocka,
och jag orkar näppeligen kasta en blick på de härliga
ängarna, där våren nu som bäst håller på att binda
sina brokika kransar. Om jag någonsin har haft en
smula poesi inom mig, så kan jag dock försäkra, att
den är alldeles utvattnad. Hvad bryr väl jag mig
numera om blommorna, dessa små bondgranna och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
