Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tjänstgörande major
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
tämligen rabulistisk och svår att styra, huru kraftigt
den lilla nya öfversten än hållit och håller i tyglarna.
Den gamle, hederlige öfverstelöjtnanten har till kårens
allmänna sorg tagit afsked, trött af år och trakasserier,
och öfversten har vetat att till hans efterträdare
förskaffa sig en f. d. kamrat vid gardet, en knekt till lif
och själ, eller riktig så kallad »flåbuse». Dessa båda
mäktiga herrar hafva med det mest opassande nit
gemensamt arbetat på regementets »uppryckning», och
detta redan med den framgång, att fyra gamla, fattiga
kaptener med stor familj blifvit nästan brödlösa,
hvilket med andra ord vill säga: blifvit tvungna att taga
afsked och att draga sig fram med en otillräcklig
pension. De hafva äfven mycket arbetat på att »äta ut»
den frimodige löjtnant H.; men denne, som har
kamraterna på sin sida, har »stått pallen», som man säger,
och har för närvarande tvenne mål anhängiga i
krigs-bofrätten mot bemälte höga och mäktiga herrar, som
naturligtvis äro alldeles topp rasande öfver denna brist
på blind lydnad.
Så stå sakerna för närvarande, och jag går nu
att börja min skizz.
Klockan är half fem på morgonen. Den
sömnstörande reveljen har nyss hört upp med sina
plågsamma oljud och den tjänstgörande majoren sticker i
detsamma fram sitt hufvud genom tältsängens
sparlakan. Men, min Gudi hvilket hufvud! Det var, som
jag redan sagt, snarlikt en tigers. En låg, fårad panna,
beskuggad af ett tjockt, tofvigt hår, små svarta, sprakande
ögon, en mun, som rättare kunde kallas ett gap, prydd
med de förskräckligaste, rätt utstående mustascher -
se där några grunddrag till detta föga intagande porträtt.
Tjänstgörande majoren drog först sin förfärliga
mun till en ännu förfärligare gäspning och gnuggade
sig därefter i de små ilskna ögonen, under det han
frammumlade en otydlig ed i stället för morgonbön,
ty en tjänstgörande major, som icke kan svära duktigt,
duger icke till tjänstgörande major. Han måste
ständigt Öfva sig i denna ädla konst samt åkalla
djäfvu-len, »när han går på vägen, när han nedlägger sig och
när han uppstår.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
