Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
»Gör han?» utropade Rosa och slog med nästan
konvulsivisk häftighet sina armar om väninnans hals.
»O, hvad du gör mig lycklig! Nu vill jag åter skratta
åt fågelkyssar, åt romankyssar, åt alla kyssar - endast
icke åt - kan du gissa? - jo, åt den, som din bror,
efter återkomsten från den långa resan, han som
sjöofficer gjort, tryckte på mina läppar, då jag med
gammal förtrolighet flög i hans armar. O, hvad denna
kyss verkade underbart på mitt sinne! Den brände,
den svalkade, spred ljus, spred mörker. Jag fann mig
i hast förvandlad . . . Jag fann, att jag icke längre var
barn. Vi voro ensamma i rummet. En djup känsla
af - jag vet icke hvad - tvang mig att slita mig ur
hans armar och skynda ut. Samma känsla gjorde, att
jag allt sedan - det blir i morgon tre månader sedan -
antingen undvikit honom eller gäckats med honom,
retats med honom, plågat honom; Gud vete af hvad
orsak, om ej därför, att han ej ville gifva mig ännu
en kyss; ty jag tänkte, drömde endast om denna, den
första. Med förtviflan i hjärtat, med skämtet på
läpparna, såg jag honom med hvarje dag draga sig allt
mera tillbaka . . . och - men ... du säger ju, att
han älskar mig?» -
»Oändligt, af hela sin själ. Han gör det, vid
Gud!»
»Då, Laura, kunna vi båda sjunga: hosianna! Ty,
vet du, jag har något högst viktigt att nu förtro dig.
Då jag i går afton satt i kabinettet, och dörren stod
halföppen till förmaket, där mina goda föräldrar, som
trodde sig ensamma, befunno sig, hörde jag pappa säga
till mamma: »Hör du, min gumma lilla, det är väl
bäst att vi låta pojken få sin vilja fram. Laura är en
god, en förträfflig flicka, och om hon saknar penningar,
hvilket visst är beklagligt, så hafva dock vi, Gud ske
lof, mer än vi behöfva.»
»Ack, det har också alltid varit min tanke, min
snälla gubbe. Gud välsigne dig för den glädje, som "du
gör både min stackars gosse och mig!» Och härvid
kysste hon pappa rätt eftertryckligt. »Men», sade hon
därefter, »det är icke nog med detta ...»
»Hvad nu, för fan?» frågade pappa.
Braun, Samlade berättelser. IV. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
