Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsteckning, af O. P. Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lekarnas skald förvärfvat sig en tryggad plats inom vår vittra
litteratur, skulle han alltid vunnit en sådan genom sina senare
sånger i allvarets ton. Vi hafva här på sätt och vis framför
oss tvänne särskilda diktare, hvilka hvar för sig kunna lungt
framträda inför »poesins dombord» och hvilkas litterära heder
hvar för sig står orubbad och af hvarandra oanfäktad, att
dessa tvänne dock i verkligheten äro ett, ökar deras betydelse
endast med tillskottet af fenomenets sällsynthet.
Såsom enskild person var Braun den flärdfriaste,
godmodigaste, mest öppna och redliga, mest rättänkande och
trofastaste människa, som tänkas kan. Hans lefnadssätt var i
vissa afseenden allt annat än strängt regelbundet, det var i
hög grad »poetiskt», dock gällde äfven här, att han icke
alltid var den han syntes vid första ögonkastet, och han hade
perioder, då han nästan förde en eremits världsförsakande
vandel. Bland förtroliga vänner var han merendels ytterst
»animerad», kvick, meddelsam, på alla sätt älskvärd, bland
»Bacchi barn» dref han lätt, af stundens ingifvelse manad, sin
fröjd till dityrambisk yra, ehuru han gärna »dagen efter»
erkände vid sig själf, att han möjligen af »nektar och
ambrosia» låtit sig förledas till att gå för långt. Å andra sidan
befanns han likväl ofta i ungkarlsvärden snarare fåordig och
sluten, så snart han nämligen icke genast från första
ögonblicket kände sig just i detta sällskap »à son aise»: han
behöfde stämmningen för det första intryckets påverkan.
Måhända var han för öfrigt aldrig vid bättre lynne och mera i
sitt esse än i en krets af unga bildade fruntimmer; han hade
»just i detta umgänge sina lyckligaste ögonblick af kvickhet
utan cynism, af spelande lynne inom gränsen af en fullt
salongsmässig konversation, af frihet och förtrolighet, men i
förening med all möjlig ridderlig »égard.» Hvad som i hög
grad bidrog till att göra honom till en alltid gärna sedd gäst
i ett sällskap af täcka flickor (äfven dem af den finaste värld),
var den egendomliga blyghet, som vi redan förut hos honom
anmärkt och hvilken alltid på ett så märkvärdigt sätt förenade
sig med hans eljest spirituella och skalkaktiga väsen;
(åtskilliga af hans skaldestycken tyckas visserligen protestera
häremot, och dock är det ett faktum, som kan bevittnas af hvar
och en, som i lifstiden närmare kände W. v. Braun). Lät
han i hastigheten ett ord undfalla sig, som, noga analyseradt,
kunde kallas litet fritt, log han själf efteråt med så innerligt
goda ögon, att alla måste le med honom, och hela hans sätt
att skämta bland damer bar prägeln af en naivitet, jag vill
nästan säga en oskuld, som tydligen röjde hans hjärtas obefläckade
adel och aflägsnade hvarje strängare granskning. Det
var för öfrigt denna samma blyghet, som mången gång gjorde
honom inför en publik af »genus masculinum» så
påfallande tafatt, som t. ex. vållade honom det allra största
bryderi, så ofta han händelsevis fann sig i nödvändighet att
besvara ett till honom adresseradt tal eller en för honom
föreslagen skål; han ville då hafva döljt sig i jordens innanmäte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
