Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Förberedelser till strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ej ett enda hår har sig förirrat,
Alla ligga de förtroligt samman,
Såsom sköna barn i syskonbädden.
Huru skall jag nyttja dem i striden?
Jo, jag vill dem rynka lätt mot honom,
Det, man sagt mig, plägar göra verkan
Och att mången hjälte bäfvar mera
För en sådan rynkning, än för döden.
Öfver, kring och uti ögat har jag
Min förnämsta styrka, tror jag nästan,
Och jag ställa vill min plan därefter.
Att jag vackra ögon har, det ser jag,
Vet jag och har alltid hört af alla.
När de brinna här mot mig i spegeln,
Gör det nästan ondt i – mina egna.
Men hvad har jag väl att göra, sedan
Ögonbrynen jag har bistert rynkat?
Jo, då slätar jag dem jämna åter,
Fäller gallerverket: ögonhåren,
Långa, som en löjtnants små mustascher,
(Likväl tusen gånger mera fina,)
Och ser icke upp på länge, länge,
Utan visar mig så tvär och liknöjd,
Liksom vore »han» ock något – vanligt.
Därpå, ett, tu, tre, – snabbt som en solglimt, –
Drar jag gallerverken upp och låter
Mina congrewska raketer flyga,
Med mitt hjärtas eld och dolda skatter
Och dess hemlighet, den blyga, ljufva,
Tappert, oförställdt och eftertryckligt,
Under några bäfvande sekunder,
Emot honom, som jag vill – förkrossa;
Skyndar sedan att min eld beslöja,
Som förut, och börjar le en smula;
Och min mun har icke svårt att småle,
An så liten som han syns, den skalken,
Och hur många pärlor än han vaktar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
