Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafskungen. - Johanna af Neapel och Karl Ulfsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O, gå ej ifrån mig, min snöhvita brud!
Gå icke från barnen, min maka!
Här nere i djupet bor också din Gud,
Där uppe du fängslas af klockornas ljud
Och kommer ej mera tillbaka.»
»Jag kommer tillbaka. Men nu låt mig gå!
Ty eljest mitt hjärta skall brista.
Farväl, du min make, farväl, mina små!»
Men hafskungen grät, ty han anade då,
Att kyssen, han fick, var den sista.
Men Anna står hastigt på grönklädd strand
Och skyndar i kyrkan att träda.
Hon lyssnar till orgeln i helig brand,
Och pärlsalen glömmer hon efter hand, –
Då hör hon det utanför kväda:
»O, Anna! vänd åter! jag ensam står,
Vänd åter till barnen, min maka!»
Men Anna hon krossar en bitter tår;
Till frestarens röst hon ej lyssna får
Och vänder ej mera tillbaka.
Hvad är det för röster, som sorgeligt nå
Mitt öra – från Östersjöns vatten?
Ack! hafskungen gråter med sina små,
De äga ej moder, de klaga så
I kalla och höstliga natten.
-
Johanna af Neapel och Karl Ulfsson.
Uppå sin gyllne tron Johanna,
Neapels sköna drottning, satt
Med diademet kring sin panna
Och smålog tjusande och gladt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
