Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilproblemet i den moderna konsten - I. Stillösheten i 1800-talets konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—11 —
Borgaren ville ju inte vara sämre än sin föregångare, grandseigneuren.
Därför bildades under århundradet en dittills okänd mängd
konstinstitutioner: konsthistoriska lärostolar, konstakademier,
teckningsskolor, estetiska föreningar, museer, utställningspalats, konstföreningar
m. m. Allt naturligtvis i den lovliga avsikten att riktigt hjälpa konsten
på fötter i samhället. Men den verkliga konstens hemlighet blev trots
allt detta inte mer tillgänglig för den stora publiken, som likväl
plikttroget — det måste medges — i alla väder fyllde utställningarna, hur
många de än voro, driven därtill av sin osläckliga lust till förströelse.
Vad den stora publiken under denna tid begärde av konsten kan
sammanfattas i två ord: sensation och illusion, det första ordet taget i dess
mest teatermässiga och litterära mening, det senare i dess mest
okonst-närliga och panoptikonartade. Det fanns ju också på utställningarna en
uppsjö på sådan konst, som helt och hållet vände sig till denna publik.
Jag vill inte dröja vid de bittra strider de stora och självständiga
konstnärerna — ty av sådana funnos många mitt i dekadansen — hade
att utkämpa i detta "århundrade av konstnärligt kaos", strider av den
mest upprörande, fast samtidigt också ofta av den mest upphöjda art.
Men jag ville påpeka, hur dessa konstnärer genom den brist på
förståelse, som mötte dem, blevo mer och mer isolerade. De slöto sig jämte
sina närmaste vänner, amatörerna, inne i sin egen skarpt begränsade
värld, över vars port deras självbevarelsedrift skrev devisen: "l’art
pour Vart". Men om isoleringen ofta kunde ha det goda med sig, att
den skyddade konstnärerna mot det allmänna smakförfallet, blev den
icke dess mindre ödesdiger. Ty den medförde, att konstnärerna utan
kontakt med något större och allmännare mer och mer gingo upp i
rena formspekulationer, något som tidens allt mer överhandtagande
reflexionssjuka också gjorde dem benägna för. Innehållet i konsten —
själva ämnet — som under århundradets tidigare del ofta för de stora
konstnärerna varit en hjärteangelägenhet — jag erinrar här bara om
Millet och Fontainebleauskolans landskapsmålare — började mot
århundradets slut, att i konstnärskretsar mer och mer betraktas allenast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
