- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
33

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ögonblicket kunna urskilja sin omgifning. Modern visade en obeskriflig omsorg för den
nyföddes säkerhet. Alla hennes rörelser utfördes med samma ledighet som förut,
men man märkte tydligt, att hon iakttog dubbel försigtighet för att ej ungen skulle
skadas på något sätt. Efter omkring fjorton dagar började denne göra sig lös från
modern och visade genast vid de första stegen en säkerhet och styrka, som var
förvånande, klättrade strax med mycken smidighet upp och ned för de lodräta
jernstängerna i buren, hoppade frivilligt på alla fyra händerna ned ifrån burens tak och
sedan åter mot gallret, der han fasthöll sig med samma säkerhet som en gammal
apa. Han gaf mig de mest otvetydiga bevis för, att han redan från första början
förmådde bedöma afstånd och beräkna den för hvarje språng erforderliga graden af
kraft. Han kände från första ögonblicket sina naturliga rörelser och förstod medelst
dem uppnå hvad ett annat djur, hade det äfven en menniskas förstånd, först efter
upprepade försök och lång öfning skulle kunna tillegna sig. Här kunde man väl
säga: Huru mycket veta vi, när det gäller att förklara djurens handlingar? Efter
sex veckor började man gifva honom en kraftigare föda än modersmjölken, och nu
visade sig en sällsam företeelse. Samma moder, som vi kort förut sågo egna sin
unge den ömmaste omvårdnad, tillät honom nu icke att röra det minsta af den
framsatta maten. För att förebygga de olägenheter, som dessa omoderliga känslor
kunnat medföra, gåfvo vi dem större portioner än den gamla kunde förtära eller
gömma i munnen, och dermed var ungen hjelpt. Denna lefde nu vid god helsa och
vårdades af modern, så snart det icke gälde födan. Han igenkände rätt väl de
personer, som gåfvo honom mat eller smekte honom, var mycket godmodig och visade
tills vidare ej andra sidor af apkarakteren än munterhet och vighet.»

Den i visst afseende märkvärdigaste af alla makaker är Magoten (Macaeiis
Inuus,
fig. 13), som är smärt byggd och långbent med temligen rik, på undersidan
glesare hårbeklädnad och tjockt kindskägg. Det skrynkliga ansigtet, öronen och
händerna äro köttfärgade, sittvalkarne blekröda, pelsen rödaktigt olivfärgad, hos
äldre djur svartaktig, undersidan och lemmarnes insidor äro ljusare, mer grågula eller
hvitaktiga. Svansen är blott en kort, knappt synlig stump. Kroppens längd utgör
75 cm.

Denna arts hemvist är nordvestra Afrika. Här lefver han i stora sällskap
under anförande af gamla hannar. Han är mycket klok, listig, behändig och stark
och kan i nödfall försvara sig väl med sina goda tänder. Vid hvarje yttring af
lidelse förvrider han ansigtet i högre grad än någon annan apa. I fria tillståndet
lefver han i bergstrakter, liksom babianerna, men klättrar äfven väl i träd. Man
säger, att han, liksom babianerna, gerna förtär insekter och maskar; skorpioner
påstås vara hans älsklingsföda.

Magoten är den enda apa, som ännu i dag i vilda tillståndet lefver i Europa,
på klipporna vid Gibraltar. A. G. Smith meddelar om dem följande: »På denna
klippa hafva aporna uppehållit sig sedan urminnes tider; men när och huru de
kommit hit öfver hafvet, är icke lätt att afgöra. Man ser dem sällan, men så snart
vinden vänder sig, ombyta de vanligen vistelseort. Ömtåliga som de äro, sky de
hvarje hastigt omslag i väderleken, i synnerhet vindens omkastning från östlig till
vestlig eller tvärt om, då de söka lä bakom klipporna. De äro mycket lifliga och
välja helst till sin bostad branta klippväggar med många grottor och hål i den lösa
stenen. De tyckas ej hafva svårt för att finna föda, ty de äro alltid vid godt hull.
Man anser dem vanligen vara mycket skygga och säger, att de taga till flykten vid
minsta buller, hvilket min sagesman dock förnekade på grund af egen erfarenhet. 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free