- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
300

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 1:a Familjen: Ekorrdjur (Sciurida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

300

GNAGARE.

maren herskar i hans kolonier ett rörligt lif, då de i april eller senast i maj födda,
ungarne redan äro halfväxta. Med soluppgången lemna familjens medlemmar sitt
bo och gå att begärligt uppslicka morgondaggen, deras enda läskedryck i de mer»
endels vattenfattiga stepperna, äta och leka till inemot middagen. Den heta
eftermiddagen sofva de bort på ett väl beredt läger i det inre af hålan, hvilken de lemna,
ännu en gång på aftonen för att intaga sin aftonmåltid. Endast ogerna afbeta de
närmast hålan växande örter, utan bilda hellre mellan dem smala gångar, som föra.
till deras på 40 till 50 meters afstånd belägna betesmarker, och lika ogerna aflägsna,
de sig så långt, att de icke i en handvändning åtminstone kunna uppnå ett
nödfalls-hål. Så länge ingen fara hotar, liknar lifvet i bobakens koloni alldeles prärihundens ;
nalkas en varg, hund, örn eller menniska, skynda alla hals öfver hufvud ned i sina
hål, så snart en äldre vaksam individ låter höra sitt skällande varningsrop. I juni
börja de samla vinterförråd och bedrifva sin hö- och rotskörd. Den tilltagande
kölden besvärar dem mycket, och redan i slutet af augusti ser man. dem om morgnarna
efter kalla nätter liksom sömndruckna med osäker gång smyga fram mellan kullarne»
På sydöstra Sibiriens stepper draga de sig under förra hälften af september temligen
allmänt undan till sina vinterboningar och tillstoppa hufvudingången med en nära
metertjock propp af sand, stenar, gräs och spillning. -. Deras byggnader äro, med en
öfverensstämmande yttre form, af mycket olika vidd i sitt inre och mest utsträckta^
der marken är hårdast. »Vanligen», säger Radde, »utgör afståndet från bädden till
utgångens mynning 5 till 7, mera sällan ända till 14 meter; denna hufvudgång
delar sig ofta redan l eller 1Y2 m. under jordytan i två eller tre armar, som i sin
ordning åter klyfva sig.» För öfrigt hafva de olika bon för sommar och vinter, och
i de senare herskar en värmegrad öfver fryspunkten; tunguserne säga den vara så
hög rom i deras jurtor. Till en början hålla sig bobakerna vakna och äta af sina
förråd, men från december till slutet af februari försjunka de i en dödlik dvala, och
först i mars vakna de äter till nytt lif, gräfva sig ut och börja med tilltagande
solvärme på nytt sitt lif ofvan jord. De hafva under vintern icke förlorat sitt hull,,
men nu slita de i början ganska ondt. Det gräs de skonat invid sina kullar är
merendels afbetadt af kor, och af det friska uppspirande gräset få de häftiga diarréer.
De afmagra också hastigt och bli så svaga, att de knappast förmå hålla sig på
be-iien. Under denna tid falla de i större mängd offer for sina fiender, örnar och
vargar, till hvilka äfven menniskan sällar sig, ty tunguser och burjäter, som under
vintern knappt fått smaka kött, skynda att skaffa sig en stek, innan den dag för dag
försämras till dess den i maj ej lönar mödan att taga vara på. - Enligt
tunguser-nes föreställning har bobaken varit en jägare, hvilken utmärkt sig som skicklig skytt,,
men till straff for sitt öfvermodiga skryt blifvit förvandlad till detta djur.

På Alpernas högsta klippor, der hvarken träd eller buskar växa, och dit
nötkreatur aldrig, och getter eller får knappt någonsin komma, på de små klippöarna
midt i de stora glaciererna, hvarest snön bortsmält er blott sex veckor om året, -
der har murmeldjuret sitt hem. Savojarderne kalla det »marmotta», invånarne i
Engadin-dalen »marmotella», och deraf har namnet murmeldjur uppkommit. Nu för
tiden visas murmeldjuret mindre ofta än fordom. De stackars savojardpojkarne få
numera ej vandra omkring som förr, då de kommo norr ut med sitt tama
murmeldjur på ryggen och genom att låta djuret göra sina enkla konster i byarne och
småstäderna förtjenade sig några slantar. Man får nu resa till Alpernas dalar, om man
vill se dessa nätta djur lefvande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free