- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
302

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 1:a Familjen: Ekorrdjur (Sciurida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

byggnadsmaterielen från ingången, så finner man. först en flera fot lång gång,
väl murad af jord, sand och stenar. Följer man nu denna gång några meter, så
stöter man snart på en sidogång, som delar sig i två. Den ena, i hvilken vanligen
finnas exkrenient och hår, är icke lång och har sannolikt lemnat material till
uppmurandet af hufvudgången. Denna höjer sig nu småningom och utmynnar i en bred
håla, som utgör det rymliga vinterlägret. Hålan är snarlik en bakngn och uppfyld
med mjukt, torrt hö, som till en del årligen ombytes. I augusti månad begynna de
omtänksamma små djuren att afbita gräs och torka det, hvarefter de i munnen bära
det in i hålan, tills der finnes mera än en mansbörda. Fordom trodde man att ett
af djuren lade sig på rygg och lät de andra lassa på sig hö samt sedan draga sig
liksom en släde till hålan. Denna historia synes härleda sig derifrån, att man ofta
finner murmeldjur, som hafva håret bortnött på ryggen, hvilket dock kommer sig af
deras krypande i de smala underjordiska gångarne.

Murmeldjuret har en högst egendomlig, vaggande gång, hvarvid buken nästan
eller verkligen släpar på marken. Några egentliga hopp har jag åtminstone aldrig
sett mina fångna exemplar göra; de äro dertill för oviga. Högst komisk är dess.
hållning, då det reser sig upp för att se sig omkring, styft som en pinne, med
svansen vinkelrätt ut från kroppen och framfotterna hängande lodrätt ned. Dess föda
består af saftiga alpväxter och rötter. Det dricker sällan, men mycket på en gång,
smackar dervid och lyfter hufvudet i vädret, liksom hönsen. Alla iakttagelser
tyckas bekräfta, att murmeldjuret har förkänsla af vädervexlingar.

Liksom andra djur, som ligga i vintersömn, äro inurm el djuren under
sensommaren och hösten ovanligt feta. Så snart frost inträder, äta de icke mera, men
dricka ännu mycket och ofta; derpå uttömma de sig och begifva sig familjevis in I
vinterboningarna. Den med hö fodrade hålan bildar ett gemensamt mjukt läger för
hela familjen, hvars medlemmar här ligga tätt invid hvar andra under en värme af
10-11° C. Hela lifsverksamheten är nedstämd till det yttersta; hvarje djur ligger
kallt och orörligt i den en gång intagna ställningen, och intet af dem gifver något
tecken till lif. Blodets värme sjunker ned till samma gradtal som luften i hålan,
och in- och utandningen försiggår blott 15 gånger i timmen. Tager man ett
murmeldjur under vintersömnen ur sin håla och för det in i större värme, märker man
tydliga andningsrörelser först vid 21°, vid 25° börjar det snarka, vid 27° sträcker
det ut sina lemmar, vid 31° vaknar det och rör sig, tumlande hit och dit, blir så
småningom lifligare och börjar slutligen äta. Om våren framkomma murmeldjuren
i ganska afmagradt tillstånd och se sig begärligt omkring efter något ätbart.

Jagten på murmeldjuret har sina stora svårigheter. Jägaren bemärkes i de
flesta fall af något af djuren, som genom ett högt pipande varnar de öfriga. Man
utställer allehanda fällor för dem och utgräfver dem ur deras hålor vid början af
vintern. I många kantoner i Schweiz har man med rätta förbjudit att utgräfva
murmeldjuren, ty derigenom skulle de inom kort fullkomligt utrotas; den vanliga jagten
gör dem deremot föga skada. I yttersta nödfall försvara sig murmeldjuren modigt
och beslutsamt med tänder och klor mot sina fiender. Man äter köttet, och fettet
begagnas som läkemedel i åtskilliga sjukdomar. Vill man tämja murmeldjur, väljer
man helst halfväxta och föder dem med växter och mjölk. De blifva snart tama,
komma fram, då man lockar på dem, kunna lära sig hoppa omkring på bakbenen,
gå med käpp o. s. v. Det harmlösa och förtroliga djuret är då till glädje för ung
och gammal och förvärfvar sig genom sin nätthet och renlighet många vänner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free