Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 HÖNSFOGLAR.
hos mig på sin snabba hingst. Han lofvade att genast förskaffa mig anblicken af
en seriemajagt, red efter fogeln, hvars läte man just hörde, och dref upp honom.
Med nöje sågo vi ryttaren i hastigt traf oafbrutet förfölja den snabba fogeln öfver
höjder och åsar, genom dalar och slåtter, med största skicklighet afskära honom från.
småskogen och slutligen öfverlemna oss det sköna bytet lefvande.»
FJERDE ORDNINGEN:
»Ingen fogelorclniug», säger Burmeister om hönsfoglarne, »hyser inom sig så.
stora olikheter i kroppsbyggnad som denna.» Också är det mycket svårt att
framvisa kännetecken, som gälla utan undantag för dem alla, ehuru det aldrig är
svårt-att redan i det yttre igenkänna en hönsfogel. Allmännast gäller, att deras hufvud
är jemförelsevis litet, deras näbb svag och kort, med hvalflik, trubbig öfverkäke.
Fötterna äro deras vigtigaste rörelseredskap och derför alltid starka, med trubbiga
och foga böjda klor. Fjädrarna äro hårda, spröda och glatta. Vingarne äro vanligen
korta och i så fall starka och sköldlikt hvälfda, men undantagsvis äfven mycket långa,
i handdelen besatta med 10 eller 11, i armdelen med 12 till 20 pennor. Den till
bildning och form mycket olika stjerten, som också hos somliga saknas, består af 12
till 20 pennor, är än kort, än af medellängd, än mycket lång och då starkt förkortad
på sidorna. En särskild uppmärksamhet förtjenar den ovanliga utvecklingen af
gump-eller stjerttäckfjädrarna, hvilka utgöra vissa hönsfogelarters förnämsta prydnad, och
likaså den märkvärdiga utveckling, som Öfverarmpennorna visa hos somliga arter.
Hals och kropp beklädas mycket tätt af fjäderdrägten, som hos två familjer sträcker
sig öfver tarserna ända ned till tårna; deremot äro ofta mindre eller större fläckar
på hufvudet och strupen bara. På dessa ställen utvecklar sig då huden till
valk-artade upphöjningar, vårtor, flikar, kammar, nedhängande knölar och andra bihangT
ja, till och med små horn, och alla dessa nakna delar glänsa och prunka i de
lifligaste färger. I prakt och färgskönhet stå hönsfoglarne i allmänhet föga efter för
andra fogelordningar, och många bland dem kunna mäta sig med de präktigaste
bland klassens alla medlemmar. Skiljaktigheterna i drägten äro icke hos några
foglar så stora som hos hönsfoglarne ; åtminstone skilja sig hos många af dem hannarne
så betydligt från honorna, hvilka här äro den anspråkslösare delen, att det för den
mindre kunnige kan vara svårt att i den ene igenkänna den andras make.
Ungdoms-drägten afviker alltid från den gamla fogelns drägt och genomlöper ofta och merendels
på öfverraskande kort tid flera utvecklingsskeden, innan den öfvergår i den fullt
utbildade drägten. - Benstommen är fast och massiv och de särskilda benen kunna
endast i ringa grad fyllas ined luft. Skallens hjernskål är måttligt hvälfd, näbbdelen af
hufvudet merendels icke längre än hjerndelen. Bröstbenets kropp är bakåt på hvardera
sidan dubbelt utbugtad. Den inre af dessa bugter sträcker sig så långt framåt, att
sjelfva bröstbenskroppen synes förkrympt till en smal benremsa; en annan benremsa,
* D. ä. skrapare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
