Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 ORRHÖNSFOGLAR.
ligen stegras dock icke tjädertuppens mod i så hög grad, men en viss stridslystnad
visar han likväl alltid under sin lektid. En gammal tupp tål ingen ung på ett
område af omkring 300 steg och tillåter icke heller att en ung tupp spelar, samt strider
ridderligt på lif och död med hvarje medtäflare, som gör motstånd. Leken fortsattes
tills efter soluppgången och plägar vara lifligast, då dagen inbryter. Då dagen helt
-och hållet inträdt, upphör tuppen och begifver sig till hönorna, som uppehålla sig
på något afstånd från honom. Stundom händer, att en af de förälskade hönorna
under lockande nalkas den spelande tuppen och inbjuder honom till sig med ett ömt
kacklande. En sådan lockelse förmår hans hjerta icke motstå ett enda ögonblick: så
snart han hör detta kärlekens ljud, faller han som en sten ned ur trädet och
uppför nu en sällsam dans på marken. Men i vanliga fall måste han uppsöka hönorna,
och icke sällan nödgas han flyga temligen långt efter dem. Hönorna tyckas hafva
större tillgifvenhet för den ene tuppen än för den andre; derför uppstå också heta
slagsmål, hvilka för öfrigt aldrig utkämpas under det egentliga spelet, utan alltid i
hönornas närhet och på marken. - Under den. tredje eller fjerde veckan af lektiden
begifva sig tupparne till sina vanliga, från lekplatserna ofta långt aflägse belägna
vistelseorter, och hönorna skrida nu till bobyggnaden. Hvar och en utväljer härtill
-en passande plats och skiljer sig från de öfriga. Nästet är en grund fördjupning
bredvid en gammal trädstubbe eller ensamt stående, yfvig, liten tall, mellan ljungen
eller bärriset, och beklädes i bästa fall med några torra qvistar. Äggens antal i en
kull vexlar allt efter den läggande hönans ålder. Unga hönor lägga sällan mer än
6 till 8 ägg, äldre deremot 10 till 12. Äggen äro i förhållande till fogeln små och
rufvas af hönan vanligen under 27 dagar, vid gynsam väderlek må hända en dag
mindre, vid ogynsam åter en dag mera, med en hängifvenhet, som är verkligt
gripande. Hafva ungarne väl krupit ur äggen, så löpa de redan efter några timmar,
sedan de hunnit blifva torra, bort med modern, som vårdar dem med en ovanlig
kärlek och sorgfällighet. Det är rörande att se med hvilket skrik och larm man
mottages af den gamla, om man råkar att oförmodad t komma nära hennes små. I ett
nu äro alla ungarne försvunna och förstå att gömma sig så väl, att det verkligen
iir svårt att upptäcka någon af dem, hvilket hufvudsakligen beror af deras färg.
Sorgligare äro emellertid Utsigterna för dem, om Mickel med sin ofelbara näsa råkar
på dem. Om ingen olycka händer dem, tillväxa kycklingarne hastigt under hönans
trogna vård. Deras föda utgöres nästan endast af insekter. Den gamla hönan löper
ofta med ungarne långs skogsbrynen för att uppsöka de på ängar och dikesrenar
stående myrstackarne. Anträffar hon en myrstack, krafsar hon i den till dess
larverna blottas och lockar nu till sig alla ungarne, hvilka med hast sluka den läckra
måltiden. Allt efter som ungarne tillväxa, börja de äta nästan allt sådant, som
modern sjelf förtär. Redan efter några veckor äro deras vingar så utväxta, att de kunna
flyga upp i träden eller åtminstone flaxa, men sin egentliga fjäderdrägt erhålla de
först mycket senare. På senhösten skiljer sig den unga familjen efter könen: honorna
stanna hos moderhönan, de unga tupparne ströfva omkring till sammans, låta då och
<lå höra sin stämma, slåss emellanåt och börja på våren föra de gamla tupparnes
lefnadssätt. - Utom af räfven och höken förföljes tjädern af många andra fiender.
Äggen hotas af samtliga rö f däggdjur och dessutom af kråkorna samt falla ty värr
ofta äfven i händerna på hänsynslösa menniskor. Der jagten handhafves af verkliga
jägare, förfar man öfver allt med nödig skonsarnhet. Ingen verklig jägare dödar en
tjäderhoua; jagten gäller uteslutande tuppen, och äfven honom endast under den tid
han spelar. »Vid månsken, ännu fore dager», skildrar von Kobell, »begifver man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
