Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGSVANSAE. 243
I. Stjertfena saknas.................................................................................... 6. Anomura.
II. Stjertfena finnes.
a. Bröstpansar bredt ............................................................................... 7. Loricata.
b. Bröstpansar smalt.
*. Yttre antennernas fjällika bihang kortare än deras skaft........................ 8. Astaciformia.
**. Yttre antennernas fjällika bihang längre än deras skaft........................ 9. Palcemoniformia.
Till den första af dessa grupper (Anomura} höra de i många afseenden
egendomliga Eremitkräftorna (fig. 209). De till vår fauna hörande arterna äro
allesammans hafsdjur, hvilkas byggnad är afpassad efter deras lefnadssätt i tomma
snäckskal, som de ständigt föra med sig; i dessa hålles alltid den helt mjuka bakkroppen
dold, under det en del af den hårdare framkroppen med de långskaftade fria ögoneii
och de ofta olika stora saxfötterna sträckas fram utanför snäckans mynning; äfven
dessa delar dragas emellertid vid första tecken till fara blixtsnabbt inom det
skyddande skalet, i hvilket kräftan håller sig fast med de tvenne sista paren
gångfötter, som äro ombildade för detta ändamål, äfvensom med de inv eket små fötterna
; ’ v
på bakkroppen. Allt efter som kräftan tillväxer, gör sig behofvet af ny, rymligare
bostad gällande, och sålunda tagas efter hand större snäckskal i besittning, dock
alltid sådana som äro öfvergifna af snäckdjuret.
På dylika af eremitkräftan bebodda snäckskal träffar man ofta en hafssvamp,
som sannolikt finner sin fördel i att kringföras af kräftan, hvilket synes framgå af
det förhållande, som man ofta kan iakttaga vid vår vestkust, att nemligen på sådana
skal svampen utvecklar sig till det omfång, att den ej blott omsluter hela skalet,
utan äfven växer fram öfver dess mynning, så att ofta en helt obetydlig öppning
återstår för kräftdjuret. Inträffar detta med de arter eremitkräftor, som lefva på
ringa djup och nära stranden, der man stundom vid våra kuster får se dem massvis
tumla om med sina skal (af strandsnäckor, hvirfvelsnäckor, tornsnäckor m. fi.), så
erbjuder dock en annan, på större djup lefvande art, Pagurus Prideauxii, ännu mer
intresse genom det förhållande, hvari den står till en hafsanemon, Actinia palliata.
Detta förhållande, som först bekantgjorts genom engelsmannen Gosse’s intressanta
aqvariestudier och bekräftats af senare iakttagelser, skildras af nämnde författare på
följande sätt: »Jag förvarade i mitt aqvarium ett mindre exemplar af Pagurus
Prideauxii, som, när det upptogs från hafsbottnen, bebodde ett litet snäckskal af slägtet
JSfatica, på hvilket ett medelstort exemplar af Actinia palliata hade fäst sig. En tid
bortåt syntes de båda djuren trifvas förträffligt, men efter tre månaders förlopp
visade eremitkräftan tydliga tecken till att hon ej längre fann behag i sin bostad,
och äfven anemonen förlorade sitt förra friska utseende. I tanke att kräftan kände
behof af att ombyta bostad, lade jag ett större skal af samma snäcka i närheten af
den samma; detta hade till följd att eremitkräftan inom kort lemnade sitt förraskal
och inqvarterade sig i det större, som hon dock dessförinnan undersökte. Men
äfven hennes förra kamrat, hafsanemoneu, befans snart derefter sitta på det nya skalet.
För att utröna huru denna förflyttning, hvars förlopp ej iakttagits, tillgått, lossades
anemonen efter någon tid från skalet och lades på aqvariets botten i kräftans
omedelbara närhet. Knappt hade detta skett, förr än kräftan fattade anemonen
mellan sina saxfötter, vande om den samma, så att fästskifvan kom nedåt, och lyfte
den derefter så högt upp, att hon kunde trycka dess fot mot den del af
snäckskalet, der den vanligen brukade sitta, nemligen mot inre munkanten; i detta läge
höll hon anemonen fast ungefår 10 minuters tid. Derpå drogs försigtigt först den ena
och så deri andra klon bort. Anemouen hade under tiden fått tillräckligt fäste på
skalet och intog nu samma ställning som förr. Jag fann samma fprfarande ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
