Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrek hon till. Det är sant. Men hon
lugnade genast sin omgivning, sägande:
Karln skämtar – men det är inte
trevligare för det. Hon höll sig i skinnet
och vände sig bort från eländet. Hon
betraktade badianerna. Nyss hade
svartingens lekfulla bollande med den vita
lilla knappast lättat den förnäma ledan,
en viss five-o-clock-spleen.
Apachedansen fick ett gynnsammare mottagande.
Det vore förmätet påstå, att denna
spleen förflyktigats av innelyckta
lidelsers hetta. Likväl tycktes själva kalla
ledan uppvärmd till en ljum, loj
kittling i lemmarna, huvuden sträcktes
långsamt framåt, brösten insöpo begärligare
luften, som hetare silade in och ut
genom vidgade näsborrar och mellan lätt
krökta läppar. Lotten Brenner sa husch!
hon sa uschuschuschusch! När apachen
grep den lilla i håret och lät henne rulla
på golvet, runt, sakta ökande farten och
svängen tills den lilla kroppen lyftes
från marken och låg rak ut i luften –
då, sägs det, reste sig Brenner,
synbarligen beredd att ingripa. Lyckligtvis hade
numret nått sin konstnärliga klimax. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
