Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag hör någonting. Ack, den Johan! O,
den Johan! Husch, den Johan! Jag hör
det i luften just som jag hör måsarna
skratta och tärnorna gnälla. Fuling och
fuling, tyst sympati. Men jag kan inte
hjälpa, att Främlingen kommer, hennes
man. Han, som vill veta något. Jag kan
inte försvara Markurell och hans sköna.
Jag älskar dem inte. Jag är på
frispektakel, jag. Jag har det bra. Lotten har
det kanske ännu bättre. Hon får själv
agera.
Hon mumlade: Nu kommer han.
En man kom ned till lilla båthamnen,
som ligger mittemot Sälklippan. Två
roddare hjälpte honom att stiga i båten. Den
fete filosofen vände blicken från båten
till Lotten – såg att hon rodnade. Han
betraktade henne, butter, tjurig, men inte
alldeles utan medlidande. Han sa:
Vet Lotten av, att Lotten skäms?
Hon nickade och rodnade. Hon
nickade ofrivilligt. Det fanns inom vissa
vän- och släktkretsar en lyckligtvis sällsynt
företeelse, som kallades »Lottens lyra»
eller »Brennerska smällen». Greve
Ludwig påstår, att den ofelbart »skakar lös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
