Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången i bilen, då mitt unga liv hängde
på ett hår. Det klär dig. Men husch vad
vi skrattade, vi tre muntra jäntor. Nu
har de andra båda gått, nu är jag ensam
igen, nu är det tomt och tyst i min
gamla kula –
Hon stoppade pennan i torkaren, sköt
arket åt sidan. Hon la armarna på
bordet och huvudet mellan armarna. Varför
detta? Grät hon? Just som Kanaljen,
Blinkmånsen, pojkvasken gråtit?
Ingalunda. Hon var trött. Men hennes
kullriga axlar skakades inte av snyftningar,
huvudet vilande på den trubbiga,
tillplattade näsan, skalv icke, på den
kupiga hjässan tronade stilla, ordnad och
blygsam kvinnans skönaste prydnad.
Sakta skruvade Vår Herre ned
höstkvällens skymning till mörker, lämnade
den fula i fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
