Veckor och månader ha svunnit hän, och det återstår blott några dagar till jul. Vintern har kommit tidigt och mycket bister tillika. Hela Skeppsholmen gnistrar i rimfrost och så göra käkarna uppe på Söders berg och backar. På fjorden utanför Skeppsbron gunga likaledes rimfrosttäckta isstycken, brutna från varandra av de i olika riktningar ilande ångfärjorna. Det är julstämning över Mälardrottningen med rimfrost och snö och julgransmarknad. Över alltsammans sänder i dag strålande vintersol sitt glädjespridande skimmer.
Då ses på Skeppsbron, stadd i sakta promenad utmed kajen, en åldrad man med vördnadsbjudande yttre. Han bär på sitt huvud en mjuk, svart hatt, under vars breda brätten det snövita håret vällde ut i sin rikedom ned emot skuldra och över kind, där det yviga, lika snövita skägget bildade den naturliga fortsättningen. Den gamle är pastor Sven Fingal, den forne kinamissionären. Han trives synnerligen väl nere vid hamnarna, där han ser fartyg komma och gå. Han lever där lättare in i ungdomsminnenas värld, och erinrar sig den tid, då han i det lilla sällskapet av blivande missionärer första gången styrde ut från hemlandets kust. I det lilla sällskapet fanns även den strålande unga kvinna, som efter framkomsten till Kina blev hans brud och följeslagarinna genom många år av hans levnad. Nu vilar hon i Kinas jord, och med varje fartyg, som styr öster ut, viftar han gärna en tyst hälsning bort till graven i det fjärran landet.
I dag synes han njuta betydligt av att se ut över den vackra tavla, som anblicken av fjorden med Skeppsholmen och de södra bergen på vardera sidan samt skärgården där längre ut, erbjöd, allt i rimfrost och vintersol. De bistra vindarna, som utifrån svepte in över Skeppsbron fann han enbart behag uti. Då och då sågs han vända sina blickar in emot staden. I den syn, som då mötte honom, fann han föga njutning. Gränderna, vilka gingo inåt den hopgyttrade stadsdelen, tycktes honom likna råtthål, som ledde fram till allehanda moraliska snuskhärdar i form av kaféer cigarraffärer och s. k. hotell, allt på det lägsta möjliga plan i fråga om anständighet och renlighet. Likväl såg det ut, som att han i dag letat sig ner i dessa trakter för att dröja en stund mitt i detta Stockholmska Whitechapel, ty han vände i ett nu av från sin promenad utmed Skeppsbron och styrde genom en av de smala gränderna upp till Österlånggatan. Detta var det samma som att säga farväl åt rimfrost och sol och friska vindar. Till Österlånggatan når aldrig någon julstämning. Den är sig över huvud lik alla dagar året om. Tröstlös i sin krokiga enformighet, verkar själva dess anblick beklämmande.
För den gamle missionären var trakten ingalunda främmande. Han hade ofta setts här liksom även annorstädes inom Staden mellan broarna. Lik änglarna, som gingo dit Lot var, gingo till Sodom för att rädda honom och hans anhöriga och därvid icke skydde att taga de i faran stadde vid händerna och förmå dem att följa sig, så gick denne Herrens tjänare gärna in i gränderna och kyffena, ja, i nästena och föreställde alla vikten av att fly synden och rädda sina själar.
Där han i dag sakta stegade den obekväma gatan fram, stannade han utanför en eländig håla, som skulle föreställa cigarrbutik, men som tillika annonserade sig som något slags distributionsaffär för allehanda pennalster av mer eller mindre tvetydig halt. Sådana voro nämligen i myckenhet utlagda i det sneda och vinda lilla fönstret och täckte ävenledes helt och hållet dörrens fönsterruta. Den gamle mannen betraktade en stund publikationerna i fönstret och trädde så beslutsamt in i »affären». Lokalen var påfallande trång och för övrigt mörk och dyster. Innanför disken satt en knappast medelåldrig kvinna vid sin symaskin, den hon ivrigt trampade, medan de knotiga fingrarna sköto fram det under arbete varande klädesplagget under nålen. Vid maskinen stod en liten flicka i femårsåldern. Med båda händerna mot skivans kant stod hon med hakan stödd mot dessa och betraktade med intresse arbetets fortgång. En liten familjeinteriör således, ingalunda motsedd i sådan omgivning.
Den gamle mannen begärde få köpa ett exemplar av en dagens tidning. Kvinnan vid symaskinen reste sig och expedierade honom, det han begärt, varpå hon återgick till sitt arbete. Pastorn skulle under inga förhållanden ha uraktlåtit att här säga ett ord om Kristus och hans inbjudning till dem som arbeta och äro betungade. Han gjorde detta till alla och en var, som han kom i beröring med. Men utom detta syntes honom här åtskilligt av alldeles särskild natur, som bjöd honom stanna för att försöka komma till tals med innehavarinnan. På disken framför honom lågo utbredda samma slag av litterära produkter, som han före inträdet sett exponerade i fönstret. De på disken utmärkte sig blott för ett mera ohöljt framvisande av sensualiteten i ord och bild. Här hade penna och stift trätt i broderlig förening i syfte att leda ungdomlig fantasi på villospår. Lägg härtill, att på stället salubjöds allt, som hörde till det fördärvliga bruket av tobak. Den gamle mannen betraktade hela detta nedrökta »krypin», som en fördärvets håla. Och likväl återfinner han här en liten gruppbild av rätt tilltalande karaktär. En kvinna, en mor vid sin symaskin, stadd i flitigt arbete för hemmets vidmakthållande och bredvid henne barnet, tyst och stilla betraktande arbetet. Bilden passade illa samman med omgivningen. Det hela tarvade förklaring och pastor Fingal beslöt att söka utforskar en sådan. Han brukade lyckas därmed, tack vare ett alltid varsamt förfarande. Kvinnan hade genast, efter det hon expedierat honom tidningen, intagit sin plats vid maskinen och satt denna i gång på nytt.
Att hennes kund kvarstod vid disken, tog hon ingen notis om, det var helt vanligt, att herrar gjorde så, sedan de fått sin tidning. Då den vikta fållen löpt fram under nålen i ända och maskinen stannade, tillät sig den gamle herrn att yttra:
-- Säg, min fru, finner ni det icke förenat med en smula ansvar att salubjuda sådana broschyrer och sådana kort, som ligga framme här. Jag gissar, att den lilla vid er sida är eder dotter. Förlåt mig, men jag vädjar till edert modersansvar: Skulle ni vilja att barnet, då det blir i stånd att läsa och reflektera, fördjupade sig i dessa alster?
Om fram ställningen gjorts med mindre varm känsla och mindre vänlighet tonen, är det väl troligast, att kvinnan vid symaskinen utan vidare avspisat med ett: Det där är alltsammans min ensak. Men hon var nu icke ens frestad att svara på detta sätt. Förebråelsen var påtaglig och berörde henne icke mindre därför, att den gavs så taktfullt och milt.
Efter flera sekundens tystnad svarade kvinnan:
-- Vad den saken beträffar, så vill jag blott säga, att jag icke har någon som helst vetskap om vad de där böckerna och bladen innehålla, och över bilderna på utsidorna har jag aldrig gett mig tid att reflektera. Man har sannerligen annat att göra än så. Förläggarna sända hit skrifterna, och jag säljer till en var som vill köpa. Vad vill jag göra, där jag står ensam med ansvaret för utgifterna. Fyra hundra kronor skall värden ha för den här usla hålan, och han lämnar sannerligen ingen pardon om pengarna inte äro inne på dagen.
Därmed lät hon ännu en gång maskinen surra. Pastorn betraktade den något skarpt men på samma gång rätt sympatiskt tecknade profilen. Det föreföll honom, som om hon trampade sin maskin ivrigare än förut likasom för att tillbakahålla frambrytande starka känslor. Han såg, huru hon bemödade sig i samma riktning genom att bita sig i läppen men även det förgäves, en stor, klar tår föll från ögat ned på hennes hand. Den gamle såg detta, och det gick honom djupt till sinnes.
-- Kära, förlåt mig, sade han, så snart maskinen åter upphört att surra, jag har sårat er. Det var dock aldrig min mening.
-- Det förstår jag gott, svarade kvinnan. Jag är ej heller ledsen på er, min herre. Jag förstår till och med, att ni velat mig väl med eder anmärkning. Tro ej heller, att jag trives med det här. Med eller mot min vilja har jag förts in uti det, och sedan har jag blivit övergiven av både Gud och människor. Edra ord ha, utan att ni själv sökt det, ställt det tröstlösa i min ställning inför mig, och det var detta, som tvang fram tårarna. Ni får vara vänlig ursäkta mig.
Medan hon talte, hade hon för första gången, sedan den gamle mannen inträdde, sett upp på honom; och han hade nu tillfälle att övertyga sig om, att denna kvinna, att döma av hennes yttre åtminstone, ej med sin själ var i harmoni med den affär hon bedrev. Här måste sålunda, det sade han sig själv, föreligga några urbota omständigheter, som skapat detta motsatsförhållande.
-- Att Gud skulle ha övergivit er, det låter åtminstone icke jag säga mig, vidtog pastor Fingal. Men huru är det då för övrigt med eder man, är han kanske död?
-- Nej, död är han inte, så vitt jag vet. Men med mig och flickan har han inte tagit någon befattning på mycket länge. Gott är för resten, om han inte vid det här laget -- -- -- --
Här avbröt sig kvinnan helt tvärt och vände sig till flickan.
-- Hör, lilla Aurora min, gå in i rummet och plocka veden, som karlen nyss bar in, i vedlåren åt mamma, så är du mammas duktiga flicka.
Barnet hade hela tiden stått vid symaskinen, som hon stod, då den vördnadsvärde gamle kom in, och hela tiden hade hennes djupt forskande ögon vilat på honom. Gång på gång hade han mött hennes blick och så småningom börjat få en obestämbar förnimmelse av, att det förhöll sig på något särskilt sätt med detta barn.
På moderns tillsägelse gick flickan in i det intill butiken gränsande rummet, som utgjorde den lilla familjens bostad. Ofantligt smått tilltaget var rummet, och ljuset från det mot en bakgård vettande fönstret var sparsamt nog. Men av den titt dit in, som den gamle missionären fick, vid det liten Aurora öppnade på dörren, genom vilken hon försvann, kunde han likväl dra den slutsatsen, att denna husmor icke funnit sitt hem ringare, än att det var förtjänt av en smula vård.
Så snart barnet var utom syn- och hörhåll, återtog kvinnan, fortfarande vänd bort från maskinen:
-- Ja, jag tyckte, det var onödigt att flickan hör på det här. Det var emellertid min mening säga, det jag har anledning misstänka, att min man vid det här laget sitter inne för stöld eller något slikt.
-- Ledsamt, mycket ledsamt, min fru. Stackars barn! Hon måste väl ändock få veta detta om sin far förr eller senare.
På detta svarade kvinnan intet på en god stund. Hon böjde sitt huvud i några sekundens djup eftertanke och befann sig i en kort men skarp strid med sig själv. Därpå såg hon åter upp på den sällsamme kunden:
-- Ni är en vänlig gammal herre, som aldrig kan vilja vare sig mig eller flickan annat än gott, och ett förtroende skulle ni aldrig kunna missbruka. Nå väl, jag vill då blott säga, att barnet är icke vårt.
-- Icke ert?!
-- Nej, icke vårt.
-- Och ni vet allt om henne men är, förstås, tillhållen att icke säga ett ord?
-- Jag vet en hel del, om ej allt. Så mycket anser jag mig t. o. m. fri att säga, att hennes mor, som var ogift, är död och att hon var på sin tid en olycklig kvinna. Flickan togs i förvar av andra, helt kort efter det hon var född. Rörande hennes far vet jag ej allt; och det jag vet är jag förständigad att hålla inne med.
-- Hennes mor ogift och nu död, upprepade nästan mera för sig själv pastor Fingal. En oförklarlig känsla genombävade honom, hans knän sviktade, han sökte stöd mot disken, och hans ansikte fick ett obeskrivligt uttryck.
Emellertid återhämtade han sig fort nog och sporde:
-- Nå, men jag återkommer till er stackars man. Det är hårt av honom att ha övergivit er.
-- Ja, visst, och likväl skulle jag icke vilja säga, att han är i egentlig mening hård. Men han är nu en gång bliven offret för ett gränslöst rusdrycksbegär. I detta stycke har jag motsatt mig honom med obeveklig konsekvens, och då har han föredragit att stanna borta. Han är outsägligt svag, och där starkare viljor få honom i sina händer, göra de med honom, som de behaga. Detta har varit hans olycka framför allt annat.
-- Sorgligt, mycket sorgligt! Men nu till flickan igen -- Är det då ingen som bisträcker er med någon smula till flickans uppehälle?
-- Inte sedan något över ett år tillbaka. Dock vet jag, att den saken är ordnad från faderns och dennes anhörigas sida. Någon summa lärer vara överlämnad någonstädes att för ändamålet förvaltas. Under de två första åren av sin levnad var flickan hos någon familj i landsorten. Då hon kom till oss skedde det på min mans föranstaltande. Det anslagna underhållet gick också hit en tid till att börja med, men då min man började hålla sig borta har också bidraget för flickans räkning uteblivit. Det vill säga, det är min mening, att det fortfarande utbetalas; men på ett eller annat sätt har min man dragit försorg om, att det hamnar hos honom och han behåller det. Pengarna, som skulle tjäna till barnets underhåll, går till krogar och skökonästen, det är hela saken.
-- Detta är upprörande, min fru, yttrade den gamle på andra sidan om disken, och det syntes tydligt, att uppgifterna verkat så på honom.
-- Men huru, fortfor han, hade då er man kunnat skaffa sig kännedom om flickan, och huru kunde han utverka hennes förflyttning från det hem hon redan ägde?
-- Jo, det föll sig ju lätt nog eftersom -- -- -- -- Här hejdade sig kvinnan och böjde ännu en gång huvudet i djup eftertanke för några sekunder, varpå hon fortsatte: eftersom han, för att säga sanningen rent ut, är rätt morbror åt flickan och sedan gammalt god vän med hennes anonyme far.
I någon känsla av att ha börjat gå grannlagenheten för nära, sänkte hon här blicken; och hade hon ej gjort det, skulle hon nu fått anledning att känna undran och förvåning, ty den gamle mannen blev plötsligt likblek. Utan att på en god stund säga ett ord vände han bort sitt ansikte, och då han kände sina knän vilja vika sig under honom, stödde han sig, så tung han var, med armbågen mot disken. Han tillkämpade sig likväl inre jämvikt igen och beredde sig att gå.
-- Hör, min fru, sade han, jag är viss om, att ni är snäll och god mot barnet, inte sant?
-- Det bör jag helst inte yttra mig om själv. Vad jag däremot kan säga med bestämdhet, det är att lilla Aurora är snäll mot mig. Ja, att hon numera är min enda glädje, mitt allt i livet.
-- Välan, låt mig då till sist önska eder och barnet en god och fridfull jul.
-- Ja, så mycket därav, som kan få rum vid Österlånggatan, svarade butiksinnehavarinnan med ett försök till leende, som dock flyktade fort nog för det bittra medvetandet av förhandenvarande brist och fattigdom.
Ej heller den gamle missionären själv hade förbisett, att en julönskan i detta sammanhang skulle kunna uppfattas som ironi. Han hade emellertid haft sin egen tanke om dessa båda vanlottades jul.
Utkommen på gatan började han en hastig vandring upp och ned för de dystra och trånga gatorna och gränderna i denna urgamla stadsdel, som blivit skådeplatsen för så mycken demoralisation i liv och leverne. Tätt förbi halvmörka månglarbodar, i vars öppningar månglerskorna själva stodo och gjorde sig breda, gick hans vandring; genom hopar av utanför ölsyltorna stående karlar, huttrande av köld i sin bristfälliga klädsel, måste han tränga sig, och genom massor av ut på gatan eller gränden vräkta magasinsvaror hade han att kryssa sig fram och stundom klättra över. De många s. k. hotellen med allehanda kontinentala och orientaliska namn såg har, och vämjdes. Omsider hunnen på sina irrfärder upp till Stortorget, föreföll det honom, som om något av skuggan från dess bloddränkta medeltidshistoria ännu bredde sig ut över gamla staden, som i sin hopgyttring måste komma att väsentligen trotsa varje hygienisk åtgärd, därmed beredande mångas förtidiga död. Och vad av fördärv och död allt detta betydde åt goda seder och moral, därpå ville han helst icke tänka. Han tog sig fram till Slottsbacken och vandrade denna nedför, tills han åter befann sig på Skeppsbron, den han ännu en gång började vandra kajen utefter. Huru friska voro ej här fläktarna, huru muntrande böljornas dans med isstyckena och huru hänförande tavlan -- Skeppsholmen i rimfrost! Och över allt den blekblå vinterhimmelen med sol, som överskridit sin middagshöjd och beredde sig att dala västerut. Den gamle kände, en oemotståndlig trängtan att se naturens vinterprakt från högre synpunkt och inskeppade sig därför i den ena av Katarinas hisskorgar och gick med den till väders. Han lyckades praktisera sig ut på hisskaféets balkong och, stödd mot räcket där, såg han ut över staden och dess omgivningar. Huru praktfull var ej scenen! Skärgårdspartierna med isbelagda vikar och trädgrupper i vinterskrud. Och så staden, ett nordens Venedig, ett verk av natur och estetisk smak i förening. Men där ligger »Staden mellan broarna» som en plump i naturens fingerskrift, ligger där lik en olycklig som fått bröstet inklämt och suckar och våndas och ber om frisk luft och sol och andrum.
Då såg den gamle en syn i den nedgående solens blekröda skimmer. Han såg en rörelse uppstå därnere bland lutande murar och spöklika portvalv. Det var människokärleken, formad till en kraftfull, allt nedbrytande och allt ordnande hand, som sänkt sig emellan malmarna och träffat »gamla stan». För dess verksama tryck brötos mörkrets nästen ned och skingrades, och för dess nyskapande kärlek reste sig en ny stad, bildande värdiga omgivningar åt slottet och kyrkorna, den tyska och den svenska. Han såg människovärdiga bostäder, han såg parker och öppna platser, ämnade för friluftskonserter, han såg gator och avenyer, alla tillräckligt breda för att flerstädes lämna utsikt åt fjärdarna och giva åt de friska vindarna ute ifrån skärgården fritt spelrum.
Ja, sådan var synen, och han fröjdades åt den. Han bad Gud om dess förverkligande såsom ej, social reformation över allt Sveriges land, emedan han trodde fullt och fast, att detta innebure ett jättesteg framåt i striden mot mänsklig demoralisation.
Synen försvann, och solen sjönk
allt djupare bortom Kungsholmen. I det tilltagande dunklet låg det
där, Mälardrottningens beklämda bröst, och suckade
mellan broarna.
