Vid Sturegatan med en intagande utsikt över Humlegården låg den enkla men hemtrevliga våning, som vid tiden för vår berättelse beboddes utav läroverksadjunkten Paul Arnoldson. Vi göra en titt ditupp en ruskig februaridag. Är det rusk och slask ute, så är här uppe så mycket mera inbjudande och trevligt. Liten Aurora är sedan några veckor tillbaka här för beständigt hemma hos sin egen far. Hon och han ha ock hunnit bli med varann så kärt förbundna, som någonsin en far och hans lilla dotter kunna bli. I fru Selma ser Aurora allt jämnt sin moder och ingenting annat. Denna i sin tur utvecklar också alltjämnt samma moderliga ömhet och vård gentemot barnet som förr. Men innerst i sig är hon klart och villigt medveten om, att rätten till barnet och ansvaret för det nu i första hand vilar hos en annan. Hon har i förhållande till Aurora kommit i andra rummet, det vet hon, och då förändringen står samman med omständigheter, som lova en ljus och lycklig framtid för lilla Aurora, känner hon ingen som helst ledsnad därvid. Med den takt och finkänsla, som var denna kvinna medfödd, hade hon ock förstått att från första dagen av sin vistelse i det Arnoldsonska hemmet justera sitt uppträdande gent emot flickan i anslutning till denna en ny tingens ordning, som inträtt. För den undervisning hon meddelade henne och för de förmaningar som gåvos, hade hon alltid vetat skaffa sig stöd i faderns önskan. Och det hette nu oftast: »Pappa vill så» och »det skall pappa tycka om». Men om fostermodern sålunda haft anledning att minska styrkan av sin egen myndighet över flickan, så kunde hon under allt glädja sig åt, att denna för sin del ingalunda minskat måttet av sin tillgivenhet och lydnad inför henne. Aurora älskade sin fader mera, det är sant, men hon älskade därför icke sin fostermor mindre än hon gjort förr. Och då var ju allt, som sig borde.
För övrigt var Selma fullt och fast som hemma hos sig här. Och ingen, som här ägt värdigheten av maka och mor, skulle ha kunnat ägna hemmet en omsorgsfullare, kunnigare och mera osjälvisk skötsel, än vad hon gjorde. Mera än en gång tänkte hon, där hon rörde sig med känslor av varmt behag i de nätta små, rummen med den smakfulla möbleringen, på de tunga dagarna i cigarr- och distributionsaffären vid Österlånggatan. Och vid dessa tankar flödade hennes hjärta av tacksamhet, och så viss var hon numera om Guds trofasta omsorg, att hon såg hela sin framtid ljus. För sin tacksamhet fann hon ingen bättre utlösning än en glad och trogen pliktuppfyllelse i det hem, som öppnats för henne. Hennes bemödanden i den riktningen blevo också tillräckligt uppskattade. Herr Arnoldson försummade icke att berätta henne, huru hans gamla bekanta, då de varit uppe på besök, konstaterat den förändring till större trevnad hemmet undergått, sedan det kommit helt och hållet under en van kvinnlig hands vård.
Men detta allt oaktat. låg i dag ett drag av djupt bekymmer över Selmas sympatiska anletsdrag. Hon sågs gå från rum till rum utan att egentligen kunna företaga sig någonting. Ofta gick hon fram till fönstret och blickade ivrigt nedåt gatan. Vid minsta ljud, som kunde tänkas komma utifrån, sprang hon ögonblickligen ut i tamburen i förhoppning om att det kunde vara herr Arnoldson. Men denne dröjde. Lilla Aurora förstod ej, vad det var åt mamma. På sina små frågor fick hon oftast intet svar alls, och då hon någon gång verkligen fick ett, var det knappast något svar på hennes fråga. Mamma var så frånvarande.
Vad var då orsaken? Jo, herr Arnoldson hade samma dag på morgonen per telefon satt sig i förbindelse med fängelset på Långholmen för att förvissa sig om dagen för Oskar Fingal-Svensons frigivning, som skulle förekomma i februari. Han hade därvid blivit meddelad, att fången i fråga redan var utsläppt sedan en vecka tillbaka. Paul hade därvid på det skarpaste förebrått sig själv för att han ej tagit mera bestämt reda på dagen för frigivningen, innan han slöt sin befattning som tillförordnad fängelsepredikant. Han hade genast efter detta meddelande begivit sig ut i staden för att med hjälp av varjehanda myndigheter söka utforska den arme mannens öden och vistelseort, efter det han kommit ut ur fängelset. Flera timmar hade redan svunnit, utan att han återvänt.
Detta var då anledningen till Selmas plågsamma oro. Ända från sitt inträde i hemmet invid Humlegården hade hennes tankar dagligen sysselsatt sig med det välgrundade hoppet om hennes ovärdige makes räddning. Att taga honom direkt från fängelset upp i dessa ljusa, varma, inbjudande rum, för att han här, i åtnjutande av allt hemmets goda, skulle kunna återkomma till själslig jämnvikt och kroppsligt välbefinnande, tycktes henne vara en plan med de bästa utsikter att lyckas. Hennes kärlek till den olycklige mannen var ej längre, vad den en gång var. Det hade han själv genom sitt uppförande dragit försorg om. Men hon ömmade för honom, innerligt och varmt och skulle aldrig ha kunnat svika sin plats vid hans sida. Hans räddning låg henne sålunda ömt om hjärtat. Lika ömt låg det hans gamle vän Paul om hjärtat. Det var ju ock han, som från början gjort upp planen. Och nu skulle denna gå om intet!
Först i skymningen av dagen återvände herr Arnoldson. Selma hörde honom komma genom tamburdörren och skyndade att möta honom för att höra, vad han kunde meddela.
-- Ja, kära Selma, började han, medan han ännu var i färd med att lägga av ytterrock och galoscher, vi ha begått en svår försummelse, det måste erkännas.
-- Han står sålunda icke att finna?
-- Nej tyvärr, åtminstone icke för dagen. Vad jag kunnat uppspåra är, att han ett par eller tre dagar, efter sedan han blivit utsläppt tagit hyra på ett fartyg, som låg berett för avgång till Köpenhamn. Fartyget lär emellertid ha måst gå in till Kalmar, och där skall han ha gått i land och rymt. Sedan vet man intet om honom. Det troliga är väl, att han snarast letar sig tillbaka hit upp. Hela skulden kan jag nu i alla händelser icke ta' på mig. Jag hade verkligen kommit överens med ordinarie fängelsepredikanten om ett meddelande i god tid om Oskars frigivning. Det hade ock varit dennes avsikt att giva mig ett sådant. Men Oskar hade genom allehanda förespeglingar, såsom att han helst ville komma oväntad och överraska oss, lyckats övertala honom att låta bli.
-- Välan, svarade Selma, jag förstår nu allt. Jag känner ju honom så väl. Det är alls icke otroligt, att han hade för verklig avsikt att komma hit, och såsom vi föreslagit honom, börja ett nytt liv. Men in i det sista hade det likväl vaknat en okuvlig längtan efter att träffa samman med någon av de gamla stallbröderna. Detta har han tydligen satt i verket, och då var han genast ute igen på det sluttande planet. Arme Oskar! Kamratlivet blir hans fördärv till slut. Jag börjar frukta det. Min arme make är i grund och botten ingen elak människa. Och kunde han vara fullt sig själv, skulle han aldrig göra någon människa någon orätt, allra minst mig. Sin egen synd kan han ångra djupare än de flesta, och väl tusen gånger har han föresatt sig att bliva en annan människa. Men hans rusdrycksbegär är honom för övermäktiga och med utsikt till starka drycker kan han lockas till hart när vad som helst. Även jag tager för givet, att det ej dröjer länge förrän han är tillbaka i Stockholm, och då kommer han att hålla till i Staden mellan broarna. Att han efter detta självmant söker upp mig är knappast troligt.
Selma kände missräkningen djupt, men överlät sig icke åt några obehärskade känsloutbrott; det gjorde denna kvinna aldrig. Nog för det, att tårar då och då trängde henne i ögonen, men de torkades i regel beslutsamt bort; och mot en överhandtagande sorg brukade hon sätta ökad arbetsintensitet. På den vägen återvann hon sinnesjämnvikt och förvärvade aktning och beundran hos dem, som omgåvo henne.
Stilla och undergivet drog hon sig även nu tillbaka till sina sysslor, lämnande åt den närmaste framtiden att avgöra, vad det skulle bli av hennes olycklige make.
Men magister Arnoldson kunde icke göra det samma. Han kunde sätta sig in uti, huru smärtsam situationen måste vara för hans trogna husfru, och redan detta eggade honom till de fortsatta åtgärder, dem han skulle ha företagit även av egen inre drift. Genast efter det han tillsammans med Selma och lilla Aurora intagit middag, förklarade han sig vara nödsakad att åter gå ut på sta'n i en angelägenhet. Han ville ej låta dagen helt passera utan att ha vidtagit alla de mått och steg till den olyckliges uppspårande, som kunde uttänkas. Han sade likväl denna gång ingenting om sin avsikt till Selma. Han ville ej att hon skulle göra sig några illusioner mera för dagen. Sedan han lyftat upp Aurora på sina armar och kysst henne, tog han i hast på ytterkläderna och försvann. Kommen ut på gatan, bar det av uppåt Vasastaden, och inom ej alltför många minuter stod han utanför dörren till de båda sjuksystrarnas bostad.
I samband med pastor Fingals begravning hade Paul haft åtskilligt att bestyra om tillsammans med syster Dagmar. Han hade därvid fäst sig vid den sundhet och klokhet hon röjt i allt, varmed hon tagit befattning. I den hemliga smärta han känt vid den gamle missionärens död, hade han njutit tröst av hennes närhet. Och nu erfor han en obetvinglig lust att ge henne del av detta nya bekymmer. Han ringde på tamburklockan, och syster Dagmar kom själv och öppnade. Hon visade den mest oförställda glädje över hans ankomst, välkomnade honom och försäkrade honom, att han kommit såsom efterskickad.
-- Se, sade hon, medan hon tog emot och hängde upp hans hatt och överrock, vi ha just främmande här förut, en herr Helmer Björk, teologie studerande. Det skall bli synnerligen nöjsamt att få föreställa honom för er, magister Arnoldson. Vi äro just inbegripna i samtal om diverse socialkristliga spörsmål, och det skall högeligen intressera mig att få er med i överläggningen.
Syster Dagmar förde den nykomna in i det lilla rum, där de båda systrarna vanligen mottogo sina besökande vänner. Här funnos redan syster Signhild, den yngre av de två, samt Helmer Björk. Efter att Paul hälsat på den förstnämnda, presenterades de båda herrarna för varandra, och omedelbart därefter satt den sistkomne fullt familjär med det lilla sällskapet.
-- Se, det förhåller sig så, började syster Dagmar, att vår förutvarande gäst här, herr Björk, befinner sig icke i någon vidare varm sympati med våra samhällsförhållanden, sådana de över huvud gestalta sig för närvarande.
-- Väl, jag tillåter mig att tvivla på att någon av oss gör det tillfullo, svarade Paul Arnoldson och tillade: Men måhända har herr Björk blick på några alldeles särskilda brister i vår samhällsbyggnad. Det vore i sådant fall synnerligen intressant att få höra honom uttala sig därom.
-- Det tror jag knappast att jag har, förklarade Helmer Björk. Vad som plågar mig mycket, det är något som synes mig bort ha fallit varje människovän i ögonen. Jag menar den ständiga ofriden och bristen på harmoni i samhällslivet. Just då ni kom, herr magister, satt jag här i begrepp att för dessa mina vänner läsa ett uttalande av Filip Brooks, och jag skulle vara glad om mitt herrskap nu tillåter mig att fullfölja mitt uppsåt.
Sedan samtliga förklarat sig vilja lyssna, började herr Björk läsa: »Du själv lever här i din krets, din omgivning, som är det samhälle, där du vistas. Resultatet av ditt liv med detta samhälle borde vara ett ädelt, lugnt, hälsosamt, verksamt betryggande förhållande, som med rätta borde betecknas med detta höga ord -- frid. Du borde hjälpa till att göra detta samhälle mera ädelt, vist och lyckligt, och du borde alltjämt erfara, huru det hjälper dig i samma riktning. På två skilda sätt kan du gå förlustig välsignelsen av ett sådant liv. Du kan vägra att träda i beröring med det samhälle, vari du lever och bli en enstöring, du kan ock ställa dig i falskt förhållande därtill genom att visa dig övermodig, högdragen och egennyttig; du kan tvinga samhället att tjäna ditt högmod och din njutningslystnad, eller du kan vara krypande och inställsam, och låta det råda över ditt samvete och din självkänsla. I intetdera av dessa fall är du i frid med samhället, och ditt liv är i båda fallen fridlöst. En försummad förbindelse och en missbrukad sådan äro båda olycksbringande för livets sunda och trygga existens. Du reser världen runt eller färdas genom vidsträckta skogmarker åtföljd av en reskamrat. Att icke låtsa om honom och handla såsom hade du ingen vid din sida, eller att tvista med honom eller låta honom narra dig -- allt detta eller vilket som helst därav vore nog för att förstöra resans nöje och nytta. Endast i inbördes hjälpsamhet och aktning ligger i detta fall frid. Och vad som gäller för resan genom skogstrakterna med en vän gäller för resan genom världen med din förmögenhet, ditt samvete, med naturen, med plikten, med nöjet och i Guds ständiga närvaro».
Här slöt Helmer läsningen och yttrade:
-- Jag menar, mitt herrskap, att detta är ett ord i sinom tid.
-- Det måste medgivas, fortsatte Arnoldson och tillade: Jag skulle vilja säga, att detta är att riktigt träffa huvudet på spiken. Samhällsfrid inträder först i och med att individen kommer i harmoni med sin omgivning. Men då återstår att se, huru individen bäst finner vägen dit. Ännu så länge är han mest benägen för antingen isolering eller stridsställning.
-- Ja, och med de lågt stående mål för vilka han lever och verkar, kan det icke annorlunda vara.
-- Nej, och en samhällsreform följer under sådana förhållanden endast som en konsekvens av en hjärtereform hos individen.
-- Riktigt! Och då en hjärtereform, som förklarar sig själv i de apostoliska orden: »En ny skapelse! Det gamla är förgånget, se allt har blivit nytt».
-- Ja, och en sådan förändring organiseras icke, fram och lagstiftas icke heller fram. Den vinnes icke ens genom det mest genialiska uppfostringssystem som sådant.
-- Välan, därom äro vi sålunda ense. Med avseende på den kraft, som allena åstadkommer underverket av en hjärtereform till samhällsreform, så har jag ännu ett uttalande av Filip Brooks, om mitt herrskap tillåter.
Helmer Björk återtog läsningen.
»Huru kunna vi komma till ett förhållande av harmoni och frid med vår nästa genom tron på Jesus Kristus? Om Jesus Kristus är den fullkomliga människan, sammanfattningen av alla mänskliga förhoppningar och all mänsklig åtrå, om han är den, som i sin person uppnått och framställt den fullkomlighet, som våra medbröders liv eftersträva, måste icke då den som ser sina bröder, icke som hade de uppnått målet för och kronan på vad de kunde bli, men som ser dem i honom, Kristus, och som i hans fullkomlighet läser deras möjlighet -- måste icke en sådan människa vara genomträngd av medlidande och hopp och vördnad för den mest obetydliga lika väl som för den största bland människor? Och i dessa tre känslor lika fridens beståndsdelar. Om jag uppriktigt tror på Kristus, om jag i tron tillägnat mig honom och fattat vad han i sin person om mänskligheten uppenbarar, så finns det väl knappast en människa, med vilken jag icke kan leva i frid. Skulle det möjligen vara svårt att göra det med en despot, som vill sätta sig till herre över mig och plåga mig? Kristi herravälde anvisar åt dylika anspråk deras rätta plats och tvingar dem att antaga den. Då jag lärt att frukta »honom, som kan fördärva både kropp och själ i helvetet», så fruktar jag icke dem »som dräpa kroppen». Då martyren ser Kristus stå på Guds högra sida, är han i frid med sina bödlar. Skulle det vara svårt att leva i frid med den, som retar mig med sin dumhet, den vars andliga tröghet och dåsighet nästan synas ställa sig hindrande i vägen för världens frälsning? Tror jag på Kristus, så förstår jag, vad det möjligen kan bliva av en sådan människa. Hon är ett Guds barn, jag gripes av medlidande och av en innerlig önskan att väcka upp henne ur hennes dvala och bringa henne till att känna sitt barnaskap och begagna sig därav. Den småsinnade retlighet, som undergräver friden, är mig däremot främmande. En levande tro på återlösarens gudomliga mänsklighet gör det för mig möjligt att leva med vem som helst, ty denna tro framkallar hos mig, jämte förmågan att se det bästa hos andra, även begäret att hjälpa dem och därav uppstår frid.»
Här avbröt Helmer ännu en gång läsningen. Systrarna hade lagt märke till, att magistern börjat se litet frånvarande ut, och då Helmer slöt, förblev han verkligen sittande försjunken i tankar.
-- Magistern var visst inte riktigt med nu, anmärkte syster Dagmar i sin allra älskvärdaste ton.
-- Jo, syster, jag var t. o. m. så grundligt med, att jag kände med en styrka som aldrig förr begäret att hjälpa, och det är då särskilt en olycklig, som jag innerligt längtar efter att bringa till harmoni med sin omgivning. Om denna har jag kommit hit för att rådgöra med er, syster Dagmar. Jag är ledsen, att jag därmed blir nödsakad att gripa störande in i ett, som jag funnit uppbyggligt samkväm. Men, mitt herrskap, får söka överse.
-- Därmed var det säkert ingen fara, förklarade syster Dagmar. Gäller det en olycklig människas upprättande, så betyder ju det blott en anvisning om våra här dryftade idéers omsättande i praktiken. Och om förhållandena ej kräva, att vi dryfta ärendet på tu man hand, så skola våra båda yngre vänner helt visst vara intresserade att ta del med.
-- Nej, nej, förhållandena kräva visst icke det. Tvärtom. Jag blir tacksam, om herr Björk och syster Signhild vilja lyssna till min redogörelse även de.
Paul Arnoldson redogjorde nu för allt rörande den gamle missionärens olycklige son, från det han träffade honom i fängelset. Han framhöll, huru man i fängelset undanhållit honom meddelandet om faderns död, emedan man trott, att sorgebudet där skulle verka nära nog tillintetgörande på honom.
Han berättade om, huru han berett sig att taga emot honom i sitt eget hem, där han skulle fått tillfälle att under de lämpligaste förhållanden komma till tals med sin egen maka och kanske lägga grunden till en äktenskaplig lycka, sådan de njöto första dagarna av sin förening. Där i närheten av en trofast maka och vid stödet från en gammal ungdomsvän skulle han med större jämnmod ha kunnat höra om faderns död. Och nu var planen omintetgjord.
Samtliga lyssnade till magisterns berättelse under djup beklämning. Systrarna uttalade dock för sin del hoppet om att det inte kunde komma att dröja länge, förrän den arme mannen åter vore i Stockholm, om han icke redan nu vore här, vilket de icke höllo för omöjligt. Han hade alltid visat en sällsam förmåga att hålla sig utom synhåll för sådana, som sökte honom. Då han någon gång uppenbarat sig, hade det oftast varit i staden mellan broarna.
I samtalet om Oskar Fingal hade Helmer icke ens nämnvärt deltagit. Om han varit den tyste åhöraren, hade han därför icke varit den ointresserade. Särskilt hade syster Signhild lagt märke till vissa skiftningar i de lika energiska som öppna och ärliga anletsdragen, och hon hade tytt dem som ett tecken på, att han snarast möjligt ämnade gå »from sounds to things».
Inom sig själv kände Helmer, att han härefter icke skulle kunna hålla sina tankar samlade för ett fortsatt samtal i denna lilla krets. Han ville bli ensam med sina tankar. Han såg på sin klocka och reste sig, i det han bad om ursäkt, för att han nu måste bryta upp. Efter ett artigt farväl till samtliga var han försvunnen.
-- Det där intresserade herr
Björk, det var tydligt, förklarade syster Signhild.
