Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
General Lajolais’ dotter.
i.
’"»EgVet var år 1804. Napoleon I hade satt
Frankrikes kejsarkrona på sitt hufvud
och Europa darrade för hans minsta vink. Han
stod på ärans och framgångens höjd och gjorde
sina generaler till furstar och konungar, och
ingen tycktes kunna trotsa hans makt. Men dock,
hvem skulle väl trott’ det, funnos i sjelfva hjertat
af hans välde några män, som beslutit störta
honom. Flere sammansvärjningar mot kejsarens
lif hade upptäckts. Deras upphofsmän straffades
med döden och man började iakttaga den
strängaste försigtighet.
Det var en söndagsmorgon i juni månad
samma år. Solen hade ej länge varit uppe, då en
väl tillsluten vagn, förspänd med fyra hästar,
sågs i rask fart ila fram på vägen från
Strass-burg till Paris. En beriden vakt åtföljde
densamma och soldaternas antal och vaksamhet
tycktes utvisa att den inneslöt en eller flere fångar
af betydenhet.
Då vagnen stannade i någon by för att byta
om hästar, kunde man från dess inre urskilja
ljudet af snyftningar; men hvarje nyfiket
huf-vud, som trängde sig fram för att uppfånga en
skymt af de bevakade, stöttes utan förbarmande
tillbaka, och på folkets fråga, hvem som på detta
sätt fördes till hufvudstaden, hade man blott
ett svar: »Det angår er inte>. Och dermed
fortsattes färden.
Vid Bicétre. strax utanför Paris, der
statsfån-gar plägade förvaras, körde vagnen in på
fängelsegården, hvars väldiga portar slogo tungt
igen efter den. En soldat öppnade vagnsdörren
och tillsade fångarne att stiga ur.
De voro således flere, och med förundran
varse-blef man tvenne qvinnor, till utseendet mor och
dotter.
Deras drägt utvisade högre stånd och
rikedom; en kaschemirsjal, då för tiden en dyr och
.sällsynt artikel, insvepte den äldre, medan den
yngre var klädd i en fin spetskappa.
Den förstnämda af de båda qvinnorna hade
mörkt hår och ansigtet doldt i näsduken; den
andra, ljushårig och smärt, samt för tillfället blek
af sinnesrörelse, tycktes nästan vara ett barn.
Med fasa betraktade hon de väldiga murarne,
som reste sig på alla sidor om fånggården, dessa
mörka murar, i hvilka här och der syntes ett
smalt gallerfönster. Darrande slöt sig den unga
flickan tätt intill modern, då hon varseblef de
skäggiga männen, som omgåfvo dem och
hvil-kas hviskningar i förening med de dystra
blickar de kastade på de stackars fångarna, ännu
mer uppskrämde dessa.
Strax derpå framträdde en af karlarne, försedd
med en väldig nyckelknippa, och sade, i det han
vände sig till modern:
>Så, madame, följ nu med>.
De båda qvinnorna togo ett steg framåt.
>Ah, inte ni», inföll fångvaktaren, vänd till
den yngsta. »Ni har er frihet».
»Jag lemnar inte mamma», svarade flickan
sakta, och smög sig tätare intill modern, i det
hon på samma gång svepte själen bättre
om-kriqg denna.
»Ahå, det måste ni väl ändå. Jag har inga
order beträffande er».
»Ni ämnar väl icke skilja min dotter ifrån
mig?» sade nu den äldre af de två och vände
mot fångvaktaren sitt bleka, ångestfulla ansigte.
»Jag har mina order, madame», nfbröt henne
denne.
»Men dét är omöjligt 1 Hvem kan väl vara
grym nog att skilja mor och barn ifrån
hvarandra?»
»Prat», mumlade fångvaktaren till hälften
förlägen. »Jag säger än en gång: jag har mina
order. Flickan der må gå hvart hon vill, men
ni följer med mig».
»Och hvart skall hon gå?» fortfor modern med
ångestfull röst. »Hon har här ingen att vända
sig till».
»Hvart? Ja, det angår mig inte. Hvad bryr
jag mig om edra angelägenheter? Ni frågade
mig ju icke till råds, när ni spann edra ränker
för att störta kejsaren, eller hur?» Och mannen
lät sina ord åtföljas af ett vidrigt skratt.
Blodet steg upp till den unga flickans kinder
vid den tydligt nog uttalade beskyllningen.
»Min mor är oskyldig», utropade hon harmset.
»Må vara», återtog mannen, »det. tillkommer
icke mig att afgöra; sådant lemnar jag åt
domstolen. Men att er far icke är oskyldig, det är
jag säker på. För icke många timmar sedan
fick han sin dom, han och Georges Cadoudale
och den öfriga ligan». »
De båda qvinnorna stodo slagna af
förskräckelse; ingen af dem förmådde öppna munnen
för att fråga hur domen fallit, de kunde blott
allt för väl sluta dertill af fångvaktarens ton.
Och nu tycktes deras hjertan nästan vilja
upphöra att slå. Modern stödde sig tungt mot sin
dotter, som krampaktigt tillslöt händerna.
Fångvaktarens röst väckte dem ur detta
tillstånd.
»Se så, gå nu», sade han i något mildare ton.
»Visa er en smula modig och lyd frivilligt; ty
jag har mina order, som jag redan sagt, och de
ålägga mig att sätta general Lajolais’ maka
inom lås och bom».
»Mamma», snyftade den unga flickan, och lät
sitt hufvud sjunka mot moderns axel.
»Min stackars lilla Marie!» hviskade madame
de Lajolais sakta och strök dotterns mjuka hår.
»Men endast madame de Lajolais», fortsatte
fångvaktaren. »Ni har således intet att beställa
här, unga fröken. Gå er väg, hvart ni
behagar».
»Sluta då upp en gång», utropade nu häftigt
en af soldaterna, som tyckte att
underhandlingen drog allt för mycket ut på tiden.
»Tag er fånge, fader Chorion», yttrade en
annan, vänd till fångvaktaren, »vi kunna inte slå
här hela dagen och vänta».
»Ett ögonblick, blott ett enda ögonblick», bad
fången.
Mor och dotter hade fallit i hvarandras armar
och tryckte sig så tätt intill hvarandra, som om
de aldrig velat skiljas åt.
»Nej, vi ha väntat länge nog», ropade nu flere
soldater och togo ett steg längre fram.
Marie hängde sig ångestfullt fast vid modern.
»Låt mig följa med», bad hon; »af
barmher-tighet, skilj mig icke ifrån min mor. Hvart
skall jag eljest taga vägen?»
»Gå med Gud, han skall beskydda dig, älskade
barn», hviskade modern och lösgjorde sig sakta
från de mjuka armar, hvilka ännu omslöto hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
