Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Sire>, ropade den unga flickan med en styrka,
som hon tycktes fått för stunden, så föga
öfver-ensstämde den med hennes barn sliga yttre; >Sire,
n&d för min far! Man har förledt honom; det
är min far, sire, förlåt honom! —- Af
barmher-tighet, hör mig! — nåd — nåd för min far!» —
»Sluta upp med det der», sade kejsaren strängt,
i det han stötte henne tillbaka.
Marie släpade sig på knä utefter galleriets
marmorgolf, alltjemt med händerna
sammanknäppta.
»Nåd för min far!» ropade hon ånyo. »Vänd
er ioke bort, sire, se åtminstone på mig!»
Hennes röst var sönderslitande och kejsaren
kunde icke längre motstå den. Han vände sig
mot henne och betraktade den enträgna
bed-jer-kan.
I detta ögonblick
fattade Marie hans hand
mellan sina båda
feberheta. Hennes
anletsdrag återspeglade den
högsta ångest, hennes
ögon hängde sig fast
vid kejsarens. Af
denna stund berodde lif
eller död, och hon
väntade med halföppen
mun och nästan
stan-nad. andedragt ett ord.
»Ar ni general
Lajo-lais’ dotter?» frågade
slutligen kejsaren.
Maries svar var knappt
hörbart.
Han fortsatte strängt:
»Vet ni, att det är
andra gången er far är
anklagad för
högförräderi?»
>.lag vet det»,
svarade Marie, »men första
gången var han
oskyldig, sire.»
»Denna gång är han
det ej»,återtogkejsaren.
»Jag begär icke
heller rättvisa, sire», sade
Marie, »jag begär nåd
— nåd!>
Hennes själsspänning
hade stigit till sin höjd;
uttrycket i hennes
an-sigte öfvergick till en onaturlig stelhet, och
kejsaren kände att de händer, som krampaktigt
omslöto hans, blefvo isande kalla — men hon höll
sig ännu upprätt, och hennes hvita läppar
upprepade ännu en gång: »Nåd!»
Napoleon blef rörd och på samma gång
förskräckt öfver flickans ansigtsuttryck.
»Nå väl, mademoiselle, jag beviljar er bön.
General Lajolais har min förlåtelse. Men stig
nu upp», fortfor han vänligt, lösgjorde sina
händer från hennes och aflägsnade sig hastigt,
Marie Lajolais föll tungt mot marmorgolfvet.
Hon hade kunnat bära ångsten, men glädjen
blef henne för stark. Prinsessan Hortense böjde
sig öfver den sanslösa flickan och flere händer
framsträcktes för att bära henne in i ett
angränsande rum, der hon småningom
återhemta-de sig.
Hennes första tanke vid uppvaknandet ur den
länga svimning, hvari hon fallit, var på hennes
far och huru hon fortast skulle kunna meddela
honom den glada underrättelsen. Prinsessan
Hortense hade sörjt härför. Hennes vagn
stod redan för dörren, och inom några minuter
förde de snabba hästarne den öfverlyckliga Marie
till sin far, hvars räddning hon så modigt
utverkat.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
