Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kunde knappt tro sina ögon, då han
fick se sin lilla Karin sitta hopkrupen på
den utskjutande bjelken. Huru hade hon
kommit dit?
»Gode Gud, hjelp mitt barn!» ropade han
i sitt hjerta, och derefter sade han til
Karin: »Sitt stilla ett ögonblick», samt till
Vidar: »Spring genast och säg till karlarne
att släppa ned damluckorna, så att
turbinen stannar».
Ännu några minuter och turbinen och
det stora hjulet hade stannat. Nu stegen
af arbetarne varsamt ner på stegen, som
Karin sett vid vattenbrynet. Han lyfte
den darrande flickan i sina armar och
öf-verräckte henne åt fadern, som med en
tacksägelse till Gud slöt sitt barn i sin
famn. Karin var alltför upprörd för att
kunna berätta hur hon krupit ut på
bjelken — snvftningar var allt hvad hon kunde
få fram och ett sakta: »Jag skall aldrig
göra så mer, pappa!»
Karins förskräckelse hade varit så stor,
att hennes föräldrar fruktade det hon skulle
insjukna. Men efter en sömnlös, feberhet
natt insomnade hon mot morgonen, och
kunde då hon vaknade lugnt berätta hur
allt gått till, och lofva att aldrig mer
förorsaka far och mor en sådan förskräckelse.
En följd af detta Karins äfventyr var,
att hon fick en stor fasa för vattnet och
att den gamla lekplatsen vid strömmen
alldeles öfvergafs. Barnen ha nu flyttat sina
lekar till ängarne, der.de af hjertans lust
leka »hök och dufva» eller »kurra gömma»,
och I kunnen vara förvissade om, att
Karin aldrig mer uppsöker sitt vådliga
gömställe i turbinhuset.
E. A.
Gabriella Mentonini.
En bild från reformationen i Venedig.
I.
“T~JT~enedig, Adriatiska liafvets drottning —detta
,Ä_Z. namn är tillräckligt att för dem, som känna
till Italiens historia, framkalla en liar af gripande
minnen. Afvep under de mörkaste tider för den
sköna hufvudstaden, då gondolieren utan att våga
höja en ton rodde sin båt emellan de öde
palat-serna och invånarne suckade under känslan af
inkräktarnes ok, kunde hoppet om bättre dagar
icke helt och hållet dö. Minnet af en
försvunnen storhet uppehöll modet äfven under det
djupaste förfall.
Redan i reformationens första dagar emottogs
evangelii glada budskap af många, äfven i
Venedig. Luthers skrifter lästes der, omedelbart
éfter deras utgifvande. Den store reformatorn
skref till en vän: >Du fröjdar mig med
underrättelsen, att venetianarne anamma Guds ord.
Herren vare derför pris och ära>. Och då
Me-lanchton bäfvade tillbaka och var nära att
förlora modet vid de svårigheter, som upptornade
sig omkring honom, återupplifvades hans
frimodighet genom en vänlig röst från Venedig: »Om
du äfven skulle kallas att lida för Kristi skull,
så frukta icke. det är mindre svårt att dö med
ära, än att lefva med smälek. Du skall vinna
en härlig seger genom Jesus Kristus, om du
försvarar hans rättfärdiga sak; och då du gör
detta, kan du äfven från Venedig räkna på hjelp
af många förböner, hvilka natt och dag anropa
den allsmäktige Guden om framgång åt
evangelium samt om beskydd för dig och alla dess
förkämpar».
Till en tid gåfvo såväl de borgerliga lagarne
som den liberala politiken och den venetianska
republikens handelsintressen skydd åt de män,
som kommo för att utbreda reformationen eller
att söka ett värn emot de förföljelser, hvilka
rasade i flera andra länder. Snart visade sig
dock verkan af det andliga förtrycket, och man
kunde icke längre lida den nya religionen. Många
af evangelii bekännare i Venedig fingo besegla
sitt vittnesbörd med sitt blod. Somliga brändes
på bål, andra åter dränktes i Adriatiska hafvets
laguner, och många försmäktade i fängelserna
efter att hafva utstått inqvisitionens grymma
q val.
Berättelserna om dessa mörka dagar under
påfvedömets förföljelser hafva ännu icke
fullkomligt tystnat, och dessa minnen hafva måhända i
icke ringa mån bidragit till att vidmakthålla den
kärlek till frihet och oberoende, som under
århundraden af politiskt och religiöst förtryck
bibehållit sig bland Venedigs folk.
»Jag stod en vacker morgon», berättar en
resande. »och beundrade den storartade skönheten
i San Markuskyrkans byggnadsstil, samt gaf akt
på dufvorna, hvilka hvarje dag, när klockan slår
elfva, komma ned på Piazzan för att låta mata
sig, då min uppmärksamhet särskildt fästades
vid en liten vacker, alldeles snölivit dufva, som
höll sig fast vid ett fönster med jerngaller».
»Det är ej första gången, en dufva har flugit
till det. fönstret», sade mannen, hvilken matade
dem. »För många år sedan plägade en af dessa
små bevingade budbärare bringa tröstens ord
till en här fängslad make från hans förkrossade
maka».
Dessa ord väckte hos mig det lifligaste
intresse. Jag visste väl huru rik på sällsamma
händelser denna stads historia är, jag bad
derför mannen förtälja mig den tilldragelse, hvarpå
han syftade. Han samtyckte härtill, och under
det vi gingo af och an utefter den undersköna
stranden, omtalade han nedanstående berättelse
ur verkligheten. Jag har sedan varit i tillfälle
att få noggrannare upplysningar om densamma,
men de enkla grunddragen hörde jag då, sådana
som de blifvit bevarade från slägte till slägte.
Det var för länge, länge sedan, under
inqvisitionens förfärliga tid. Gabriella och hennes
make, Vincenzo Mentonini, hade fått höra
reformationens nya lära af några valdensare, som tagit
sin tillflykt undan de förföljelser, hvilka då
rasade i Piemont. Redan funnos många, som fått
ögonen öppna för deras bedrägeri, hvilka i religio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
