Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värde för mig. Nu längtar jag endast efter den
stund, då mina älskade skola möta mig hos
Gud>.
Det var aftonen af den dag, på hvilken
Men-tonini hade emottagit sin dom, lydande på
bålet. Utsträckt på sin torftiga bädd och nästan
för matt att kunna tala, föll han i ett slags
dvala, som tycktes utvisa, att kroppens lidanden
hade beröfvat själen förmågan att tänka. Dock
trängde sig ur hans hjerta då och då en bön
om hjelp till honom, som är mäktig att fråntaga
sjelfva döden dess bitterhet.
Några af Gabriellas vänner hade användt allt
sitt inflytande för att utverka tillåtelse till ett
möte emellan Mentonini och hans maka, samt
slutligen lyckats häri. Fången tilläts att en
timme få vara tillsammans med sin hustru och
sitt barn, samma morgon afrättningen skulle
ega rum, likväl i prestens närvaro.
Denna dag uppgick klar och strålande. Den
stora kanalen var uppfylld af båtar, och såsom
alltid i denna verid gingo sorg och glädje hand
i hand, åtminstone sida vid sida af hvarandra.
Åtföljd af moder och son, en vacker gosse om
tre år, steg Gabriella i gondolen, under det hon
tyst i sitt hjerta suckade: »Herre, hjelp mig!>
Hade det icke varit för det kära barnets skull,
som satt vid hennes fötter och som nu tycktes
vara det enda band emellan henne och jorden,
skulle hon villigt, ja, med glädje hafva låtit ställa
sig vid sidan af den make, som så grymt blifvit
ryckt ifrån henne. Nu kände hon dock, att hon
ännu hade ett vigtigt kall att fylla, innan äfven
hon skulle få ingå i hvilan.
Då båten närmade sig landningsstället, var
modet nära att svika Gabriella, men hon ropade
till Herren och han hörde henne och gaf henne
den kraft och frimodighet hon behöfde för att
fortsätta sin väg. De kalla, fuktiga korridorerna
i fängelset tycktes i sanning likna hvad de voro
— en dödens väg, och barnet, som aldrig sett
annat än den yttre verldens skönhet, gret af
förskräckelse, då de närmade sig cellen, der
fadern satt. De hade emellertid hunnit till
dörren, den öppnades, och man och hustru, fader
och barn voro förenade.
Gabriella lade barnet i faderns famn. han
ge-nombäfvades dervid af en rörelse, som nästan
hotade att utsläcka den svaga lifsgnistan.
»Låt mig höra mitt barn kalla mig fader»,
hvi-skade han »Dyre Vincenzino (barnets namn
var Vincenzo, men såsom smeknamn begagnade
han den diminutiva formen), säg: min käre
fader’».
Barnet lyfte sina undrande ögon emot faderns
ansigte och läspade de ord, som föresades
honom, och hvilka gåfvo ett uttryck af obeskriflig
glädje åt Mentoninis förtärda drag. Fattande
gossens små händer i sina, föll han på knä och
bad vid sidan af sin maka, att Herren måtte
hjelpa honom att uthärda, samt taga den
värnlöse gossen och hans moder i sitt trofasta
beskydd.
Gabriella knäböjde vid hans sida; hon hade
icke talat om sin blindhet, hon såg honom
med sitt hjerta, ty der lefde han, och hon ville
nu icke tänka på sig sjelf. Men tiden flög
undan. Presten, som erfor en känsla af bäfvan och
medlidande, hade dragit sig tillbaka till
korridoren. men då han nu vände sig om och tyst
närmade sig den lilla gruppen, blef han bestört
att se dödens stämpel på sin fånges anlete. »O,
låt mig ännu en gång höra din röst, att det
minnet må följa mig, till dess Gud kallar mig
hem», bad Gabriella, men Mentonini kunde
ickebesvara det bedjande tilltalet, ty en svimning
hade kommit öfver honom, och då han något
återhemtat sig, såg presten, att budskapet hade
kommit, men från en högre domstol — ja, från
den trofaste Herren i höjden, som med
förbarmande kärlek sett till sin tjenares lidanden och
ville bespara honom lågornas marter.
För en stund hördes ej annat ljud i cellen
än makans häftiga snyftningar; ty presten —
han visste icke huru — var sysselsatt att lugna
den lille gossen.
Gabriella kände, att uttrycket af Guds frid
hvilade öfver de för henne så kära anletsdragem
Hon var nu lugn, ty hon visste, att lågorna icke
skulle tillfoga hennes älskade make några
plågor, och oaktadt den smärta hon sjelf
genomgått, var hon likväl uppfylld af tröst.
Gabriella lefde många år efter Mentoninis död
ett förmål för vördnad och kärlek. Hon var
stilla i sin sorg, ty hon visste att hennes make
var hos Gud.
Hos de sjuka och döende, ibland
brottslin-garne, hvarhelst något spädt barn behöfde hjelp
eller någon döende behöfde lindring, der såg
man Gabriella och med henne en ung man,
hvilken bistod henne i alla kärleksverk, till dess
Gabriella, mätt af lidanden och ett långt,
väl-signelserikt lif, gick till hvila med det dyra
Je-susnamnet på sina läppar och en helig och stilla
glädje deröfver, att hon ibland martyrernas skara
äfven skulle möta honom, som före henne ingått
i de ljusa boningar, hvilka ifrån verldens
begynnelse äro tillredda åt dem, som genom
mycken bedröfvelse ingå i Guds rike.
Sådan var berättelsen om Gabriella Mentonini.
Hvad som blef af hennes son, den trogne
deltagaren i alla hennes kärleksverk, vet jag icke,
men är viss, att familjen nu är förenad i
himmelen, lofsjungande Lammet, som allena är
värdigt att hafva lof och ära, starkhet och kraft
ifrån evighet till evighet.
(Slut.) j
–-—e*S«o–-
Bibelfrågor.
1. Hvilken är den mest anmärkningsvärda
tilldragelse, som omtalas i bibeln, efter
syndafloden?
2. Nämn trenne qvinnor, som under gamla
förbundets dagar voro begåfvade med profetisk
ande?
3. När omtalas första gången i gamla
testamentet, att menniskorna brukade plöja
jorden?
4. I hvilken bok af bibeln är det, som Herrens
namn ingen gång förekommer?
■5. Hvilket konungarike kallas af en af
profeterna för all verldens hammare?
6. Hvem tillskrifves förtjensten att hafva
uppfunnit musikinstrument?
Stockhoi m ,
tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
