- Project Runeberg -  Barnens tidning. Utgifven af Evangeliska fosterlandsstiftelsen / Årg. 33 (1890) /
83

(1858-1899) With: Lina Sandell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kula i nacken, och då var det ej godt att
hålla ihop tankarna.

Värre var det då han skulle svara på
förståndsfrågor; ty då stod han sig slätt,
och alltid var Isak färdig att gifva
signalen till ett allmänt fnissande, då Olle
svarade orätt. Och ej nog dermed, efteråt
under rasten upprepade Isak det oriktiga
svaret icke en utan många gånger, och det
med de galnaste förvridningar.

»Ha ni hört så dumt förr?» var alltid
omqvädet i dessa förlöjliganden. Och den
skrattande åhörareflocken var aldrig sen att
instämma i den domen.

Men Ollegossen var ej dummare han, än
flertalet af de andra. Saken var blott den,
att hans ordförråd var så inskränkt, att han
ofta ej förstod frågorna, derför att orden voro
honom främmande, och hur kort väg han
än hade till skolan, hade han dock på den
vägen tillfälle att se så mycket, som för
honom var nytt och ovanligt, att det gaf
honom fullt upp att fundera på, så mycket
mer som han sällan lyckades få några
upplysningar öfver hvad han såg.

Mor Maja Stina var i många fall ej stort
klokare än sonen. Då han frågade henne
hvad »telefonden» var, som han hade hört
gossarne tala om, visste hon ej något
derom, och hennes förklaring att »tiligrafen»
var en ståltråd, som »de ryckte uti och
gjorde tecken sins emellan», var ej
synnerligen upplysande, om den än innehöll en
ganska förståndig uppfattning af saken.

Då han frågade kamraterna skrattade de
bara • åt honom, ifall det var något, som
de hade reda på, eller också svarade de:
»Det angår dig inte», när de ej sjelfva visste
besked.

Det kan ej förnekas att alla de nya
intrycken och funderingarna och alla
förargelser och vedermödor ibland surrade rundt
i hans hufvud, så att det var svårt att hålla
ihop tankarna under lektionen i skolan.
Värst var det när han, obekant som han
var med all siffergymnastik, skulle plugga
i sig additionstabellen.

Ingen var fördragsammare och snällare
mot Olle än läraren, men under
räknetim-marna hände det att han förlorade
tålamodet och förrådde, att den lille nybörjaren
var dum äfven i hans ögon.

En dag, då det gått rent på tok, fick
Olle sitta qvar med en baklexa i räkning,
sedan de andra fått lof och det var tomt
och öde i den stora skolsalen.

Ensamhet var Olle ej ovan vid. Huru

ofta hade han ej ströfvat ensam omkring
i skogen. Men det var någonting helt
annat; bland granar och tallar, buskar och
stenar hade han aldrig känt sig ensam.
Här, deremot, var allt främmande och
ledsamt. Hungrig var han också. Det var
bäst att skynda på med läsningen. Mor
tittade nog efter honom och kanske far
redan satte sig ned vid kålfatet. De skulle
få kål till middagen, det visste han. Och
ifrigt började han att räkna högt: »sex och
sju är lika med tretton» o. s. v.

Det dröjde dock ej länge förr än farten
saktades, rösten sänktes och hufvudet
lutade mot väggen. Han somnade från både
hunger och addition.

Länge fick han dock ej njuta hvilans
sötma. Isak stack nyfiket hufvudet inom
dörren för att titta på Olle och drifva gäck
med honom i hans bedröfvelse.

När Isak fann sitt offer sofvande ändrade
han anfallsplan. Forsigtigt skyndade han
sig ut på gården och skaffade sig ett långt
grässtrå och smög sig derpå fram och
kittlade Olle i örat.

Olle ryckte till och slog med handen utan
att vakna.

Ännu en gång kom Isak stickande med
sitt strå, men den gången riktade han
anfallet mot näsan och kittlade högt upp i
ena näsborren.

Nu flög Olle yrvaken upp med en
våldsam nysning, men innan han fick tid att
se sig om, hade Isak dragit sig tillbaka.

Suckande tog Olle upp boken och
började: »Sex och sju är lika med» —

»Sjuttiosju», ljöd en hemlighetsfull röst,

»Det var då konstigt!» utropade Olle och
rusade upp, och nu fick han se hvem det
var, som blandade sig i hans lexläsning.

»Vill du låta mig vara i fred!» utbrast
Olle halfgråtande.

»Nej, det vill jag inte, du Grin-Olle».

»En Grin-Olle kan du vara sjelf»,
förklarade Olle stött och sväljde gråten.

»Det namnet passar inte för mig», sade
Isak och blåste föraktligt. »Jag är inte
den, som är ledsen af mig. Och det ska’
inte du vara heller», tillade han med en
ansats till vänlighet, som helt och hållet
förbluffade Olle.

»Hvad menar du?» frågade han.

»Jo, kom med mig, skall du få se på
roligt».

»Jag kan inte min lexa».

»Det blir tid med sedan. Du skall ju
inte läsa upp den förr än i morgon, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:50:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/btefs/1890/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free