Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jen Herren att han hjelper mig lära detta
svåra språk. Skulle någon af er vilja skrifva
till mig, vore det kärt. Gifve Herren er
alla nåd att blifva snälla och gudfruktiga
barn och må vi en gång få mötas hos
honom ! Helsen edra föräldrar och andra
vänner från eder tillgifne
il/. Rensaa.
––-<*&>—–
Eldsdyrkare.
(Med planch.)
^ldsdyrkare kallas sådana, som dyrka
elden antingen såsom ett gudomligt
väsende i och för sig sjelf, eller ock
såsom en sinnebild och
uppenbarelseform af ett högre väsende. De lägst
stående folken hafva tagit den lysande,
värmande, välsignelsebringande och förstörande
lågan för Gud sjelf och framburit till offer
åt henne sådana föremål, som elden lätt
förtär, såsom fettämnen och dylikt.
Den folkstam, som tiderna igenom egnat
gudomlig dyrkan åt ljuset och elden, är
känd under namnet parser, hvilket helt
enkelt betyder perser. Stiftaren af deras
religion är den berömde Zoroaster. Från
Persien hafva de utbredt sig till Indien.
Af 100,000 ännu i verlden befintliga
eldsdyrkare äro de anseddaste och
förnämligaste bosatta i vestra Indien i distriktet
Bombay.
Parsernas religionsurkund kallas avesta
eller zendavesta och vi kunna spåra denna
märkvärdiga bok så långt tillbaka, som i
tredje århundradet efter Kristus, vid
hvilken tid spridda delar af densamma
framletades och samlades af Ardashir,
återupp-rättaren af den gamla persiska monarkien.
Ehuru de lärde påstå att denna
religionsurkund till form och uttryckssätt står på
en vida lägre ståndpunkt, än hinduernas
ofta högstämdt poetiska skrifter, de s. k.
Vedaböckerna, lär den dock i moraliskt
hänseende högst betydligt öfverträffa dessa.
Sålunda talar den aldrig om onda
egenskaper hos föremål, åt hvilka den
föreskrif-ver gudomlig dyrkan. Likaså förbjuder den
all dyrkan af bilder, gjorda af
mennisko-händer. Bland hedniska religioner torde
eldsdyrkarnes i sedligt hänseende stå högst,
och dock, huru mycken okunnighet, huru
mycket mörker hvilar icke öfver densamma!
Parserna dyrka också elden såsom den
husliga härdens gudomlighet, hvarför det
är hvarje familjemedlems pligt att på
morgonen underhålla den med en handfull
san-delträd. Med stor ifver och längtan bida
de solens uppgång och uppsända vid
åsynen af densamma vissa föreskrifna böner.
Med samma vördnad betrakta de
solnedgången och upprepa de der anbefalda bönerna,
hvilka återfinnas i zendavestan.
Kunna dessa böner uppsändas vid
hafs-stranden eller i åsynen af ett stort vatten,
äro soldyrkarne särskildt glada.
Bland de långväga främlingar, som
för-lidet år vid orientalistkongressen besökte
den svenska hufvudstaden, var också en
parser, eldsdyrkarnes öfversteprest i
Bombay. Kort till växten, med lifliga, eldiga
ögon, brun hy och svart skägg, gick han
gemytligt omkring på våra gator, i sin
hel-hvita linnedrägt och sin hvita fez,
synbarligen ganska belåten med den
uppmärksamhet, som egnades honom.
––-æ–––
Gorillan.
(Med planch.)
orillan tillhör de vestra delarna af
mellersta Afrika. Några resande
skildra den fullvuxna gorillahanen
såsom ett af de förfärligaste vilddjur i verlden,
hvilket icke blott på det fruktansvärdaste sätt
försvarar sig mot menniskan, utan äfven
angriper henne. Dess fruktansvärda
händer och icke mindre farliga tänder äro
förträffliga anfallsvapen. Stundom sägas dessa
djur angripa sina motståndare med grenar
och hårda frukter. Då den väldige
elefanten vill plocka blad och frukter från de
träd, i hvilka gorillor uppehålla sig, slå de
honom med grenar på den ömtåliga
sna-beln, och skogens jätte har ingen annan
utväg än att söka sin föda på annat håll.
Elfenbensjägarne frukta gorillan mest af alla
djur. En jägarskara drager lugnt och
sorglöst genom skogen, då plötsligt en af
sällskapet lyftes upp från marken; en gorilla,
som hängde på en lång gren, har fattat
honom i nacken med bakhanden, drager
honom upp till sig, svingar sig med sitt
byte allt högre och högre upp mot toppen
af trädet, der hon stryper den värnlöse och
sedan låter honom falla ned som lik. Har
gorillahanen sin familj med sig, angriper
han alltid den, som närmar sig, och
kampen mellan honom och menniskan slutar
med den enes död, vanligen med menni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
