Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med alla sina penningar när han en gång
blef rik. Han sydde segel, täljde och
borrade och lyckades ganska bra, ty han hade
mången gång gjort små leksaksbåtar åt sig
sjelf. Omkring en månad sedan han fattat
sitt första beslut voro hans gamla stöflar
fullkomligt obrukbara och mor förklarade
att hon hade inga penningar att köpa nya
för. »Men nu är också båten färdig», tänkte
Anton segerviss och sprang barfota bort
till vedboden. Der låg den också, nätt
och prydlig, med hvita segel och ett blått
sidenband till vimpel. Han tog den lilla
båten i handen för att låta den profsegla
på sjön. Hans lilla syster Anna kom emot
honom från skogen, alldeles blå om
munnen och med en korg blåbär i handen.
»Du kan inte tro så mycket blåbär det
är i skogen», ropade hon emot honom, »jag
har två korgar alldeles fulla, och nu går
jag till staden».
»Gå du», nickade Anton, och tillade
sak-tare: »Jag kommer snart efter».
Anna försvann på den dammiga
landsvägen och Anton sysslade med att sätta
båten rätt på vattnet. Den tog sig ganska
■ l bra ut, men låg litet snedt, hvilket Anton
sökte afhjelpa genom att fastgöra »barlasten»
vid ena sidan. Efter några försök låg
båten också i det närmaste rätt och Anton
tröstade sig med att dess utseende
godtgjorde alla öfriga brister, och begaf sig med
lätt hjerta på väg. Femtio kronor skulle
han ha för sin båt, det hade han beslutat;
men när han ’kommit fram till staden och
gick förbi de granna bodarna, började han
i sitt sinne slå af. »Fyrtio kronor är
kanske bäst att ta», tänkte han, »se, derinne
står ett likadant skepp, fast mycket
vackrare, ja, jag tror jag är nöjd med trettio,
så kan jag låta pruta med mig till
tjugufem; men mindre än tjugufem tar jag
aldrig».
På torget tog han plats bredvid gubben,
som sålde träskedar, byttor och andra
slöj-dade föremål; denne hade god åtgång, men
när man köpt en räfsa eller en smörbytta
och derpå frågade hvad det vackra skeppet
kostade samt fick tillsvar: »Tjugufem
kronor», vände man sig leende bort med en
skakning på hufvudet. Förmiddagen skred
framåt och ingen köpare anmälde sig.
Anton slog af till femton och så till tio
kronor, och ändå ville ingen köpa hans vackra
kutter. Han började känna sig illa till
mods; han var hungrig och torget var
glödhett. Gubben med träskedarne packade in
för dagen. Ännu en gång bjöd Anton ut
sitt skepp för fem kronor; en fru funderade
ett ögonblick men gick vidare utan att köpa
det. Gubben, hans granne, såg hans
mod-fällda blick.
»Du kan sätta det här bland mina
saker», sade han tröstande. »Kom sedan igen
i morgon och hvar dag tills du får det
såldt».
Detta var ingen glad utsigt för Anton,
som tänkte på sina stöflar; emellertid visste
han intet bättre råd, utan tackade gubben
och bad att få komma igen nästa dag.
Plan var hungrig och skulle nu skynda hem.
Han hade ej gått långt förrän han hörde
ifriga små fötter bakom sig. Det var Anna
med sin tomma korg och med strålande
ögon. »Det är väl att hon ingenting vet»,
tänkte Anton, »hon är lycklig som såldt,
hon».
»Se, bara, Anton», ropade Anna förtjust.
Han stannade och hon stack jublande fram
sin fot. »Jag har köpt ett par kängor, ser
du, Anton, och dem har jag sjelf fortjent.
I dag sade mor att jag skulle få gå till
farbror Jan, som har skobod, och han skulle
hjelpa mig att få ett par. Och jag har
fortjent hvartenda öre, du! Och det är ändå
det bästa af allt! Aldrig ha väl ett par skor
gjort mig större glädje eller varit lättare
att gå med. Och vet du», fortsatte hon
och fattade ifrigt tag i hans arm, »Lisa och
jag ha ännu mer pengar, som vi ha fått
för våra bär, och vi ha tänkt, att vi ska’ köpa
dig ett par nya stöflar för dem!»
Stackars Anton! Hans plan att bli rik
hade gått omkull, det hade icke ens
lyckats honom att få ett par nya stöflar; och
nu kommo småsyskonen, hvilkas
bärplockning han hittills sett ned på med sådant
förakt, och ville köpa dem åt honom! Huru
skämdes han icke nu både öfver sin lättja
och öfver sina stora tankar! Ja, hankände
sig så förödmjukad att han nästan höll på
att gråta.
»Vill du inte ha dem?» frågade Anna
förvånad.
»Tack skall du ha, Anna, och Lisa med,
om hon vore här; men jag vill inte att ni
ska’ arbeta för det jag är lat. Ni ska’
behålla era pengar och köpa er en klädning
för dem, och jag vill gå barfota, tills jag
har arbetat lika mycket som ni. Då skall
jag sjelf kunna köpa mig ett par stöflar,
och sen bryr jag mig inte om, att jag
kanske aldrig blir rik». E. A.
––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
