- Project Runeberg -  Barnens tidning. Utgifven af Evangeliska fosterlandsstiftelsen / Årg. 33 (1890) /
135

(1858-1899) With: Lina Sandell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Willie ElIisons vingar.

FÖRSTA KAPITLET.

TcjSan var en ljuslockig liten gosse med blå
ögon, hvilka kunde stråla af lif och
munterhet men ännu oftare, såsom nu, uttrycka ett
hemligt vemod. Willie Ellison var yngst af fem
syskon, men hade aldrig vetat af de
smekningar, som vanligtvis tillfalla den yngste. Alla
Willies roliga lekar och muntra upptåg stodo i
samband med andras hem. Hans tårar och
grämelse tillhörde hans eget.

Den dag, på hvilken vår berättelse börjar, hade
ånyo varit en sorgens dag för honom. Båda hans
föräldrar voro hemfallna under
dryckenskapslasten, och nu hade, såsom det så ofta hände,
ett häftigt gräl uppstått dem emellan. Och då
Willie, förskräckt och bedröfvad, under det han
ryckte sin moder i kjolen, vågat utropa: »Snälla
mamma, gör icke så», hade hans far gifvit
honom en örfil samt kastat honom utför trappan.
Sedan den stackars gossen sprungit ett godt
stycke, för att komma så långt som möjligt bort
från sitt bedröfliga hem, stannade han och lutade
sig mot en lyktstolpe. Han såg sorgsen ut, men
han fälde inga tårar.

Det var söndag. Några timmar förut hade han
sett på folket, som gick till kyrkan, och gång
på gång önskat att han vore en af de små
gos-sarne, som gingo vid sina mödrars sida och buro
deras psalmböcker.

Willie var alldeles obekant med staden, ty
hans föräldrar hade för blott en vecka sedan
flyttat dit, och detta var hans första söndag der.
Han kunde erinra sig en tid, då söndagen för
honom innebar rena kläder och söndagsskola.
Han hade tillhört småbarnsklassen, och den enda
lilla sång han nu kunde utantill var den han
lärt sig tillsammans med de små kamraterna.
Nu hade han visserligen glömt bort melodien,
men det var liksom en tröst för honom att ändå
gnola på de sköna orden:

»Jesu lilla lam jag är,

Han mig i sina armar bär,

Öfver djup och mörka dalar,

Upp till sina ljusa salar.

Jesu lilla lam jag är,

Han mig i sina armar bär.

Äfven nu höll Willie på att gnola på den lilla
sången, ehuru hans ansigte var mycket sorgset,
så tyckte åtminstone Kosa Simmond, då hon på
afstånd betraktade honom.

Rosa Simmond hade samma dag erbjudit sig
att bli lärarinna vid Allhelgonakyrkans
söndagsskola. Hon hade känt en inre maning dertill
och då hennes farmor, hos hvilken hon bodde,
ansåg att det var »en ingifvelse af Herren», så
gick Rosa glad åstad. Farmors afskedsord: »Gud
gifver kraft till allt, som han bjuder», gåfvo
henne mod att träda in i söndagsskolan och
bedja att få tala med föreståndaren.

Då han hörde Rosas önskan att få en klass i
söndagsskolan, svarade han:

»Ni är mycket välkommen i arbetet, men ni
måste sjelf skaffa edra lärjungar. Några stolar
och det der hörnet stå till er tjenst; gossar får

ni nog reda på, om ni ser er om på gatan; livarje
liten trasig pojke är välkommen!»

Det var med anledning häraf, som Rosa
Simmond kom att fästa ögonen på Willie.

AVillie hade hunnit till andra raden af första
versen i sången, och stannade vid orden:

»Han mig i sina armar bär»,

undrande om en liten trasig gosse, hvars öron
svedo af det slag de nyss fått, kunde känna sig
lika säker på att Gud skulle vårda sig om
honom, som de fint klädda barnen, hvilka han
samma morgon sett gå till kyrkan med sina
föräldrar. AVillie höll just på att önska, det han,
om ock blott för en enda dag, kunde byta plats
med de der små gossarne, då Rosa Simmond
stod framför honom och med ett vänligt leende
sade:

»Min lille gosse, skulle du ha lust att komma
till min söndagsskolklass?»

Rösten var så mild och leendet så Ij ulligt att
AVillies ögon fyldes af tårar. Rosa Simmond
märkte det, och då gossen ej svarade, tog hon
hans hand och drog honom sakta med sig åt
det håll, hvarifrån hon kommit, under det hon
muntert fortfor:

»Vi skola få en sådan treflig eftermiddag. Du
såg så ledsen ut då jag nyss tilltalade dig.
Önskade du att du skulle få komma i en
söndagsskola?»

»Nej, fröken», sade Willie, under det han fäste
sina blå ögon på den frågande. »Jag väntar ej
att få gå i någon söndagsskola, så länge far
reser omkring. Vi stanna bara en söndag på hvart
ställe, vi äro främlingar här».

»Hvad gör din far?» frågade Rosa, ännu
fasthållande AAJllies hand, medan de sakta vandrade
framåt.

»Han har en tattarvagn och far omkring och
säljer korgar, borstar och mattor», sade AVillie,
som nu började bli meddelsam.

»Har du många syskon?» frågade Rosa
deltagande.

»Först är det Sara; men hon har fått tjenst»,
sade AArillie. »Prestens fru i den församling, der
vi bodde innan far fick vagnen, har tagit henne
till sig. Sedan är det Betty; men hon var
tvungen att stanna på sjukhuset, ty hon blef så sjuk.
Jack arbetar hos herr Smith nära vårt gamla
hem och Bengt har gått till sjös».

»Nå, huru många äro då qvar hemma, jag
menar hos din far och mor?» frågade Rosa.

»Bara jag», svarade AVillie, »och jag hjelper
mor att sälja borstarne. A’i ha ännu inte slutat
med handeln här i staden. Fröken kanske
köper något af oss, om vi komma åt det håll, der
ni bor?»

»Ja, visst», återtog Rosa, i det hon smålog åt
AVillies affarsmessiga sätt; derpå tillade hon:
»Då vi ha slutat vår söndagsskola i dag, skall
jag tala om för dig hvar jag bor, så att du utan
svårighet kan hitta till mig».

AVillies ansigte ljusnade. Kanske var det
emedan han tänkte att det, då morgonen kom, skulle
låta litet präktigt att kunna tala om för »mor»
att han visste hvar hon skulle kunna få rätt på
en ny kund; stackars liten, han visste allt för
väl att ingenting kunde säkrare ställa honom i
gunst hos föräldrarne, än om han kunde
förskaffa dem en »ärlig slant», såsom de brukade
säga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:50:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/btefs/1890/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free