Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800.] BARNENS TIDNING. 163
ropade: »Spela mer, Per, spela mer, det är så vackert!» då rodnade Per af belåtenhet. En gång var regementsmusiken i den lilla staden och Per och Ester voro
naturligtvis ute för att höra den. Tyst och
beundrande stod Per och lyssnade till de rena, klara tonerna, det rörde sig så
underliga känslor inom hans bröst, än jublade det inom honom och än skälfde hans
läppar af vemod. »Ack, den som kunde spela så, men det lär jag mig nog aldrig!» suckade.han. »Ah, jag tycker du spelar nära på lika bra!» menade hans lilla beundrande syster. När musiken slutat och musikanterna åto middag, gingo Per och Ester och sågo på de vackra, glänsande instrumenten. Och se, der låg ju ett sådant som han sjelf hade, fastän det här var mycket, mycket vackrare. Ack, om han bara vågade taga på det! Men det kunde väl ej vara farligt. Och så sträckte han ut handen. »Låt bli instrumenten, hvad har ni med dem att göra!» ropade i detsamma en barsk stämma bakom dem, och när de båda syskonen förskräckta vände sig om, stod sjelfve musikdirektören framför dem. Per rodnade som om han begått ett brott och Ester gömde sig rädd bakom hans rygg. Men snart steg hon fram och sade tvärsäkert: »Per ville bara ta på det, för si han spelar sjelf nära på lika bra som herrarne». »Jaså, när lilla fröken säger det, så vågar jag inte tvifla!» sade direktören skrattande, road af Esters beundran för brodern. »Kom in då och spela något för oss, så kanske vi få lära oss något nytt», tillade han. Per var i början litet häpen inför de fina herrarne, men när han såg hur glad och segerviss Ester stod vid hans sida, fick han mod igen; hennes tillit till honom skulle ej komma på skam. Med glänsande ögon grep han instrumentet och spelade en svår melodi felfritt från början till slut. »Bravo, min lille mästare, bravo!» ropade
direktören och de öfriga musikanterna instämde. En stund derefter fingo föräldrarne till sin förvåning se Per och Ester hemkomma i den uniformsklädde direktörens sällskap. Det kunde blifva något af Per, menade han, och han skulle sörja för undervisningen. Fadern skakade först betänksamt på
hufvu-det, men modern sade: »Om det är Guds vilja, få vi ej sätta oss emot den. Har han i sin nåd gifvit gåfvorna, så böra de ock användas». * * * Många år hafva gått sedan dess och Per är nu sjelf direktör. Han höll nyligen en konsert i sin födelsestad och bland
åhö-rarne fans naturligtvis Ester. Hans ögon sökte under konserten alltid hennes plats, det föreföll honom, som om det nästan varit för henne ensam han spelade eller skötte taktpinnen. Och när han då såg henne ryckas med af musiken, när han såg henne med glänsande ögon lj’ssna till de klingande tonerna, då rodnade han, fastän han redan var en berömd musiker, liksom då han i forna dagar satt på bordet med det gamla skrällande messingshornet för munnen och lilla Ester hänryckt klappade i sina små händer. Han hade ej glömt, att han näst Gud hade henne att tacka för att han blifvit hvad han nu var. Från en liten flickas sjuksäng. (Meddeladt af hennes moder.) Wlisabet B. hade från sin tidigaste
barn-1’iEi dom lärt känna och älska sin
Fräl-sare. Flitig i hemmet och i skolan, var hon alltid mån om att kunna sina lexor, och då hon för sjuklighets skull måste upphöra med skolgången, kostade detta mycket på henne. Hon hade redan vid 6 års ålder varit angripen af en svår bröstsjukdom och led alltjemt af följderna af densamma. I december 1889 nedlades hon riktigt på sjuksängen, der hon nu tillbragte fem månader. Under denna tid riktades hennes blick alltmer mot himmelen. Redan vid julen var hon så svag, att hon ej sjelf förmådde tända sitt julljus, dock upprepade hon sitt bibelspråk: »Om jag än vandrade i en mörk dal fruktar jag intet ondt, ty du är när mig, din käpp och staf, de trösta mig» (Ps. 23: 4). Vi, som voro närvarande, erforo dervid liksom en förkänsla af att hon snart skulle lemna oss. Sjukdomen tilltog och i mars började vi förstå att hon ej hade lång tid qvar. Från den tiden syntes hon ofta försänkt i stilla begrundande. En dag frågade hon hvad det är uti menniskan, som går till
himmelen när hon dör. Jag försökte då förklara för henne, att hon hade en invärtes
men-niska, som vi ej kunna se med våra yttre ögon, men att det är just den, som erfar glädje och som skall lefva evinnerligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
