Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 ’ BARNENS TIDNING. [Nar 21.
Dervid utbrast hon: »Då vill jag gå till himmelen, men bed Herren Jesus att han sjelf hemtar mig; jag vill ej att englarne skola göra det, ty jag tycker mer om Jesus än om englarne». Så snart hon var ensam med mig, sökte hon alltid leda samtalet in på den käre Frälsaren och himmelen och yttrade dervid ofta: »Nog tar Jesus emot mig, när jag kommer till honom. Jag är säker att han icke stänger dörren för mig, då han vet att jag älskar honom och gerna vill komma till honom. När han är så god emot mig här, hvad skall han då icke blifva, när jag kommer till honom». När kristliga vänner besökte oss fröjdade det henne mycket och hon tog äfven denna uppmuntran såsom en gåfva af Gud. »Det blir nog svårt för dig, mamma, när vi skola skiljas», sade hon en dag:, »men för mig gör nog Jesus det lätt, och jag skall bli så glad att få komma till honom, det käns som en riktig hvila för mig». Om någon främmande kom in, medan vi talade om de himmelska tingen, tystnade hon strax. Jag frågade henne derför en gång om hon blygdes för att tala om Herren Jesus, då någon hörde det. »Nej, mamma», sade hon mycket allvarligt, »jag blyges icke att tala om honom, men om de ej känna Jesus, kunde de skratta åt det, och det tycker Jesus ej om». Krafterna aftogo alltmer och fotterna
började svullna. En vän, som besökte oss yttrade halfhögt till mig: »Det går nog lätt för lilla Elisabet. Hon får helt säkert bara somna». Elisabet hörde det och sade till mig: »Jag vill vara vaken när Jesus
kommer, hör du det, mamma. Om jag sofver, måste du väcka mig när han kommer, ty jag vill se honom». Vänner uppmanade oss att samfäldt bedja om hennes återställelse till helsan. Vi gjorde det och hon smordes äfven med olja, men sjelf var hon rädd att vi skulle göra något emot Guds vilja och bedja om hennes lif, ifall Gud icke ville att hon skulle lefva längre. »Jag vill hvad Jesus vill», sade hon, »jag är glad att lefva, om han så vill, men jag är icke heller rädd för att dö, ty jag vet att det som lägges i kistan är icke jag, det är, som vore det blott mina kläder». Under det jag satt vid hennes säng, märkte jag att hon alltjemt i sina tankar umgicks med den tillkommande verlden. En dag sade hon till mig: »Mamma, du kan ej tro hvilken kamp jag haft att ut- kämpa denna långa vinter för att kunna hålla ut. Det är svårt för mig, som är så liten att strida och kämpa en sådan kamp. När det är morgon tänker jag: Det blir väl snart qväll, och när qvällen kommer tänker jag: 0, att det vore morgon!» Jag uppmanade henne att hålla ut än en liten tid, så skulle hennes Förlossare snart komma. Hon knäppte då ihop sina händer och låg tyst en liten stund, derefter bad hon mig sjunga »svarta Sara»: Deruppe ingen död skall vara. De följande dagarne bad hon mig oupphörligt sjunga; bland de sånger hon särskildt begärde att få höra voro dessa: Lilla Emma på sin dödsbädd Hviskade med sakta röst: Lyft mig högre, lyft mig högre Jesus, du min enda tröst — o. s. v. samt: Jesu, låt din trötta dufva Åter hvila ut hos dig! och vidare: Vid Jesu hjerta der är lugnt Trots stormarne i verlden, och så: 0 Jesu Krist, jag är ditt lam Och du min herde god — Då tårarne ville qväfva min röst, under det jag sjöng, sade hon: »Jag vill så gerna gå till Jesus, bara du inte gråter, mamma. Släpp mig och låt mig få gå!» Hennes förlossning var nu nära för
handen. Under de sista dagarne bad hon
oupphörligt: >’Lyft mig högre, lyft mig högre!» Hon längtade efter att doktorn skulle komma, emedan hon ville fråga honom huru länge det ännu kunde dröja, innan hon fick gå hem till den käre Frälsaren. Jag sade henne då att doktorn redan hade sagt till mig att vi skulle vara beredda på slutet hvilken stund som helst. »Är det riktigt säkert?» frågade hon ifrigt, och då jag svarade ja, utbrast hon: »0, så roligt!
Hvar-för har jag ej fått veta det förr! 0, hvad jag är glad!» Derpå bad hon att få tala med sina små systrar, Terése och Ester. Då de kommo fram till sängen sade hon, först till den ena, sedan till den andra: »Jag vill tala om något roligt: tänk, jag får gå till Jesus snart, snart, kanske om en eller två dagar! Jag är så glad, så glad!» Sista morgonen hviskade hon sakta: »Jag är så trött», och tillade: »Jesus dignade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
