Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nummer 2 framställer landningsplatsen till
den otillgängliga klippan i hafvet, der en
båt icke utan stor svårighet kan lägga till.
A teckningen nummer 3 se vi folket vid
foten af klippan bereda sig för klättringen
uppför densamma. Nummer 4 visar oss
sulanfåglarnes sätt att fiska, nummer 5
un-garne på olika utvecklingsstadier, och
nummer 6 den ensliga klippan i hafvet, i hvars
afsatser de bygga sina bon.
—nm*––––-
Om ”förklädnad” eller ”skyddande
likhet”.
(Forts, från föreg. n:r.)
Samma företeelse återfinnes hos ett annat
slägte (Cicindela) bland skalbaggarna. Vår
vanliga Cicindela, som är grön, håller sig på
gräsbevuxna bankar, under det att en annan, som
blott förekommer bland den brungula sanden på
hafsstränderna, är blekt bronsgul. En vacker
sammetsgrön Cicindela fångades af
naturforskaren AValJace under hans resor på de Malajiska
öama på mosslupna stenar i en bergflod, der
den med svårighet kunde upptäckas. En annan
brun art, fans bland skogens aflällna blad, och
en tredje art, som endast påträffades bland den
våta dyn i saltträsken, hade en med densamma
fullkomligt öfverensstämmande färg. Der
strandbrädden var hvitaktig påträffade den nämde
naturforskaren en mycket blek art, och der den var
svart, en mörk art af samma slägte.
Fjärilarnas färgordning och teckning gifver oss
dock måhända en ännu klarare inblick i den
visa anordning, som vi här sökt påpeka.
Färgfördelningarna hos dagfjärilarna skydda dem i hög
grad, ty de hafva sina granna färger på ryggsidan
af vingarna, hvilka under hvilan hållas upprätta,
så att man endast ser den undre sidan, som har
en mycket mattare och enklare färg. En
naturforskare har gjort den iakttagelsen, att vår lilla
fjä-il med de gula vingspetsarna ofta om aftonen
sätter sig på vildkörfvelns gröna och hvita
blom-hufvud, hvilket han mycket liknar.
Det mest tydliga exempel på skyddande
likhet, som Wallace, hvars iakttagelser vi förut
anfört, sett hos någon fjäril, företer en fjärilart,
som är allmän i Indien och som heter Kallima,
samt dess malajiska slägting. Deras ryggsida
är mycket grann, mörkblå med ett bredt
orange-rödt band, men undersidan, som vexlar i
blek-gult, brunt och rödt, återger alla skiftningar af
vissnade löf, hvilka de på ett så förvillande sätt
likna, att om ett antal af dessa fjärilar sutte
utefter en torr qvist, skulle man kunna tro
densamma vara beklädd med ett vissnadt löfverk.
Allt hos dem, storlek, färg, teckning och äfven
lefnadssätt, ty de pläga uppehålla sig bland träd
och buskar med torra löf, bidrager till den
»förklädnad», som gifver dem ett så verksamt skydd,
något som bäst bevisas genom den mängd, i
hvilken de förekomma.
En tydlig likhet eger rum mellan färgen hos
våra nattfjärilar, som flyga omkring under hösten
och vintern, och de färger, som råda i naturen
under dessa årstider. Höstfjärilarna äro
nämligen gula och bruna, men vinterfjärilarna
der-cmot för det mesta gråa och silfverhvita.
En nattfjäril, den s k. »ekbladvingade
natt-fjäriln», liknar i hvilande ställning till både form
och färg helt och hållet torra, bruna blad, och
den bekanta nattfjäriln med de lädergula
vingspetsarna liknar i hvila den afbrutna ändan af
en lafklädd gren.
Äfven fjärillarverna skyddas ofta på dylikt
sätt, i det somliga af dem bära samma färg som
de blad, på hvilka de lefva, andra deremot se
ut som små bruna qvistar, och många hafva
sådana teckningar eller utväxter, att man icke
kan taga dem för lefvande varelser, då de sitta
stilla. Åtskilliga mallarver, såsom t. ex.
hagtorns-och flädermalens larver, dölja sig genom att
sträcka ut sig, då de styfva och endast fästade
med fotterna sitta orörliga under flere timmar,
hvilken ställning i förening med deras form och
färg gifver dem en nästan fullständig likhet med
smågrenarna af de buskar och träd, på hvilka
de fästa sig. De flesta af tropikernas gräshoppor
hafva samma färg som bladen, på hvilka de
sitta, och hos många af dem likna vingarna
äfven till formen nästan fullkomligt blad. De
mest slående exempel på en dylik efterhärmning
hos insekterna af andra föremål gifver det
märkvärdiga slägte, som kallas de »vandrande bladen»,
på hvilka icke allenast vingarna i alla
enskildheter likna blad, utan äfven bröstet och benen
äro bladartade, så att det stundom knappt är
möjligt att skilja den lefvande insekten från de
blad, bland hvilka han sitter och som utgöra
hans föda. Under sina resor i östern hörde
Wallace ofta denna insekt omtalas såsom »en
märkvärdig växt, hvars blad förvandla sig till
insekter».
Andra arter af den familj, till hvilken denna
insekt hör, kallas »vandrande pinnar», i följd
af deras stora likhet med grenar och qvistar.
Några af dem äro en fot långa, men så smala
som ett finger, och då de hänga sig fast vid
buskarna i skogen, liknar deras utseende helt
och hållet torra pinnar. En af dessa insekter,
som Wallace erhöll i Borneos sumpskogar, hade
utväxter af en vacker ljus olivfärg, hvilken gjorde,
att den alldeles liknade en gren, bevuxen med
krypande mossa.
De exempel vi nu anfört, och till hvilka kunde
läggas ännu flere, äro tillräckliga för att bevisa
den skyddande omvårdnad, hvarmed Skaparen
omfattar äfven sina minsta verk. Men nu torde
någon framkasta den invändningen: Om några
djur sålunda finna ett skydd genom sin form
och färg, så är det på långt när icke fallet med
alla. Det finnes ju många brokiga djur,
praktfulla fåglar och glänsande insekter, hvilka
ovil-korligen tilldraga sig uppmärksamhet. Ja, det
är sant, men då har Gud gifvit dem andra medel
till skydd, och då förskaffa de sig sin föda på
ett sätt, som gör, att de ej behöfva dölja sig.
Piggsvinet t. ex. har en kraftig beväpning i sina
piggar, och sköldpaddan ett fast harnesk i sitt
hårda skal. De nordamerikanska stinkdjuren
finna skydd i den olidliga stank, som de ega
förmåga att utbreda omkring sig, och bäfvern i
sina starka vattenboningar. Vid den vigtiga
perioden, då fåglarna hafva ägg och ungar, se vi
särskilda anordningar vidtagna för deras skydd,
t. ex. bon noggrant dolda och upphängda vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
