Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nets osynlige engel, som »alltid ser Guds
ansigte i himmelen», och som derifrån
andades frid på jorden. Ja, nu var det frid
derinne och vårfröjd ute, och det var
underligt, hurusom både Jon och August
kande sig lättare till sinnes, då de hade Albert
emellan sig och lekte med honom.
Då skolan var slut för dagen, sutto ännu
Jon med Albert qvar på bänken utanför
dörren. »Kom, så får du åka med mig
hem», sade Jon; hästen stod bunden nere
vid grinden. August satte sig upp på de
tomma mjölkflaskorna med Albert i knäet,
medan Jon körde. Och från den dagen
åkte han ofta med Jon till skolan om
morgnarna och vänner voro de för framtiden —
riktigt goda vänner; och det var Albert
orsaken till. E. A.
——
De båda skärfvarna.
A (Med planch.)
e Qch Jesus satte sig midt emot offerkistan
i och såg på, huru folket lade penningar
i offerkistan Och många rika lade mycket
in. Och en fattig enka kom och lade in
två skärfvar eller ett öre. Då kallade han
sina lärjungar till sig och sade till dem:
Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga
enka lade in mer än alla de andra, som
lade in i offerkistan. Ty de inlade alla
af sitt öfverflöd, men denna inlade af sin
fattigdom allt hvad hon egde, hela sitt
lifsuppehälle. Mark. 12: 41—44.
Jag är så glad att denna fattiga qvinna
kom just som hon gjorde; att hon icke
stannade för att se på sina båda skärfvar
och tänka: »Det tjenar ingenting till att
gifva så litet». Jag är så glad att hon icke
tänkte på sin lilla familj och sade: »Jag
har icke rättighet att beröfva. mina barn
dessa penningar». Jag är så glad att hon
icke tänkte på sina rikare vänner och
bekanta och sade: »De hafva bättre råd att
lägga i offerkistan, de kunna icke vänta
att jag skall göra det», ty hade hon gjort
det, hade icke Markus kunnat berätta oss
huru Herren Jesus älskar äfven de små
gåfvorna. Han älskar icke dem, som
gif-vas ovilligt, eller likgiltigt, eller kanske
med en viss förargelse. Nej, gifva vi
honom sådana gåfvor, så kunna vi icke vänta
att vinna hvarken hans glädje eller hans
bifall; »ty Gud älskar en glad gifvare».
Den stackars enkan gaf honom allt det
lilla hon egde, och det var derför, att detta
lilla var allt hvad hon egde, som det
behagade Herren så väl. Gud älskar
nemli-gen att se, det någon litar på honom helt,
icke blott till hälften.
Af berättelsen om enkans båda skärfvar
förstå vi, att Gud räknar på ett helt annat
sätt än vi menniskor. »Den fattiga enkan»,
sade Jesus, »lade mer in än alla de andra»,
ty tvenne skärfvar adderade med kärlek
och multiplicerade med tro och detta åter
och åter multipliceradt med bön, skall fort
springa upp till en stor summa, fortare
tänker jag, än vi kunna räkna. Hvad dessa
båda ursprungliga skärfvar sedan få verka,
kunna vi icke heller se, men Gud ser det.
De verka en rik behållning af välsignelse,
en skatt förvarad i himmelen.
Är det icke godt att tänka, kära små och
stora vänner, att Gud vill taga emot våra
skärfvar, våra ören? Enkans båda skärfvar
utgjorde tillsammans blott ett öre! Tänk
derför noga på huru I använden edra
småslantar, edra ören, så att I icke slösen bort
dem onödigt. Jag vill lära er ett bra sätt.
En liten flicka sade en gång: Jag tänker
mig, att det på somliga penningar står
skrifvet: »För Kristi skull», och dem måste
man kasta i offerkistan. Tänk väl efter,
innan du bortslösar dina småpenningar på
hvad som endast för några ögonblick
smakar godt i din mun eller eljest bereder dig
blott en kort stunds nöje, om det icke
kanske på den penningen står tecknadt att
den tillhör Gud? Stoppa då hellre ner den
i din missionsbössa. Låt Gud nyttja den
för sitt stora, välsignade rike — han är nog
god att vilja begagna äfven de minsta
skärfvar — och du skall aldrig ångra den
gåf-van, aldrig, aldrig.
––<*ä»c–-
Hägern och kråkorna.
(Med planch.)
vC? vartkråkor tycka icke allenast om
krab-bor, utan äfven om fisk, och ehuru
de sjelfva äro ypperliga fiskare,
försumma de sällan något tillfälle att anfalla
hägern, då denne har gjort en god fångst.
Dervid störta de sig plötsligt öfver honom
och försöka att frånrycka honom hans föda.
Jag hade en gång, skrifver en meddelare,
tillfälle att åse ett dvlikt rofferi.
En häger kom tungt flygande i riktning
från hafvet, detta naturens rika och out-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
