Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 BARNENS TIDNING. [N:r 23
tömliga förrådshus, förföljd af en
svartkråka, som på afstånd följdes af två skator. De hade icke hunnit långt, förrän två
vanliga kråkor visade sig och slogo sig i
sällskap med sin svarta anförvandt. Under tiden hade hägern kommit till en öppen rymd mellan tvenne skogsdungar och det såg ut, som om hans fiender ämnade
qvar-hålla honom der, tills de tillfredsställt sin lystnad. Allt medan striden varade, eller nära en half timme, läto de honom icke komma längre än några få alnar åt
något-dera hållet, hvarför hans rörelser
hufvud-sakligen inskränktes till att ömsom höja och sänka sig, för att undvika förföljarnes anfall. Sedan de valt sitt stridsfält, kröp jag bakom en buske, i hvars skygd jag obehindradt kunde följa stridens gång. Kråkornas manövrer med hägern voro i sanning beundransvärda. Hvar och en af dem tycktes hafva så väl uppfattat sin
ställning, att den ena aldrig gjorde intrång på den andras område. En af kråkorna
uppsteg högre än hägern och störtade sig
der-ifrån pilsnabbt öfver honom, måttande sina hugg företrädesvis mot hans hufvud; den andra anföll honom samtidigt framifrån och på sidorna, under det den tredje
angrep honom bakifrån. Den sistnämnda
kråkan högg sig fast i hägerns fötter, hvilka, utsträckta bakåt till sin fulla längd,
utgjorde ett alltför lockande föremål för
fienden att slå sig öfver. Verkan af denna manöver var, att hägern för hvarje gång gjorde en kullerbytta, hvilket framkallade högljudda utbrott af skadeglädje bland de tre svarta skälmarne — och det var i
sanning skrattretande äfven för kråkor (ifall kråkor kunna skratta) att se den klumpiga motståndaren tumla rundt om i luften. Under en af sina kullerbyttor gaf hägern ifrån sig en fisk, men olyckligtvis för
honom sjelf märkte icke någon af kråkorna detta; de båda skatorna deremot, som ännu höllo sig i närheten, kastade sig genast
öfver fisken och förtärde den. Då hägern alltjemt hårdt ansattes af sina envisa
förföljare, uppoffrade han ännu en liten fisk, och denne uppfångades strax af en af
kråkorna, hvilken begaf sig i väg med sitt byte och lemnade sina båda kamrater att utkämpa striden. Sedan hägern nu blifvit qvitt en af sina fiender, beslöt han att fly undan, oaktadt allt motstånd, men hans återstående angripare förnyade sina anfall med fördubblad häftighet och lyckades
verkligen gäcka alla hägerns bemödanden att undkomma. Uttröttad af stridens
långvarighet, gaf han ånyo ifrån sig något, som att döma af dess längd syntes vara en ål. Båda hans motståndare kastade sig öfver denna, men råkade dervid i strid med hvarandra. Följden blef att ålen föll till marken och uppfångades af skatorna, hvilka dock snart bortjagades. Kråkorna kämpade nu om ålen, tills denna gick midt af, och hvardera erhöll en hälft såsom segerbyte. Under tiden sågs hägern försvinna i fjerran, mörk i hågen öfver sin misslyckade
pro-vianteringsfärd. HSW- Bara några droppar olja. /ALj, hvilket oväsen den dörren gjorde! QiUri Hvar gång någon gick ut igenom
densamma, måste han slå igen den så hårdt, att hela huset darrade. Mormor hoppade till och släppte i
förskräckelsen flera maskor på sin stickning; den stackars nervösa tant Lina fick ett
anfall af darrning, och till och med vår
moder brukade hålla händerna för öronen, då hon väntade den förskräckliga smällen. Vi hade reden bott två hela månader i huset utan att det märkvärdigt nog fallit någon af oss in att fjäderlåset på
ytterdörren behöfde smörjas. Vi togo det oväsen det åstadkom såsom ett obehag, hvilket jemte många andra måste tålas, och sökte att så tåligt som möjligt foga oss deri. Då läkaren kom in för att se till någon sjuk i huset, lemnade han dörren olåst hellre än att åstadkomma det oväsen, som var oundgängligen nödvändigt för att stänga den, och främmande personer, som
lemna-des att sjelfva stänga dörren, brukade
försöka att forsigtigt slå igen den väl ett
dussin gånger, innan de samlat nog mod att gifva den afgörande smällen. Kanske skulle vi än i dag hafva hållit på att smälla i denna dörr, om icke
farbror Edvard en dag kommit på besök. Han hörde den smälla två gånger, men då sprang han också upp. »Det der låset», sade han, »behöfver en droppe olja bättre än någonting annat. Fredrik, min gosse, gå och låna mig din mors oljekanna.» Jag gjorde så och följde honom sedan ut i förstugan, nyfiken att se huru han skulle göra. Han göt en droppe olja i
låset, rörde på vredet fram och tillbaka, tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
