Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle med musik celebreras; ju sämre Solisterna spelte, desto
ifrigare klappade man i händerna.
Det är påkostande att störas i sin andakt af ett odrägligt
larm, just i de ögonblick, då själen liksom är upplöst af det
ljufvaste Adagio. Detta folk förefaller mig likt vissa läsare, som
alltid understryka i en bok de ställen, som de tyckt förtjena
uppmärksamhet, och gifva den så åt en annan. Skall man prisa
deras omdöme, eller taga sådant som en kritik på deras eget? »Hvar
sörjer för sig , sade någon gång en käring, och det vore önskligt
att alla, som bevista skådespel och konserter, tänkte i detta fall
som hon.
Hvaråt klappar man händerna vid teaterrepresentationer?
Åt någon aktörs skicklighet att af sin rol göra en odräglig
karri-katur! åt en annans att agera full eller ursinnig! och icke sällan
— qvintessensen af alla applaudissements! — åt de hjertrörande
filosofiska tänkespråk, hvarmed en Kotzebue och dess apor
fullproppat deras drängar, och som dessa framkrysta med en ända
till äckel smaklös katederpomp. Åt den verkligen förtjenstfulla
talangen klappar man sällan; icke af skonsamhet emot den
spelandes modesti, utan af ren brist på förmåga att finna och
appréciera det sköna i dess aktion.
Det gifves, utom dessa handklappare af profession, ännu ett
slags, som man kan kalla af förtjusning. Dessa ifra alltid för
någon viss aktris, som de behagat taga under sin höga protektion
och finna för godt att på sådant sätt gifva offentligen tillkänna.
Man missunnar dem knappt deras favörer af deras gudinnor, men
blott fordrar att de ej truga en hel allmänhet till deltagande i
liqviden derför.
»Wi hafwa skådespelare, men ingen skådespelarkonst», säger
Lessing med mycken rätt. Har fordom något sådant existerat, så
är det nu förloradt och måste återuppfinnas. Dertill fordras en
teaterkritik, men hvilken konstnär uthärdar den med anständig
heder? I detta fall kan man billigt tillägga, att konstnärens
lätt-’ rördhet för kritiken är i tilltagande i samma mån som konsten
är i aftagande.»
Detta skarpa yttrande delades tvifvelsjitan af många,
eller kanske rätlare af alla, som egde kompetens att i denna
fråga uttala ett omdöme, och tecken tyda på, att man erfor
ett djupt behof af bättre skådespelarekonst och bättre
repertoar. En författare skildrar sålunda »Förr och nu» i
ett poem, hvari det om teatern heter:1
»Hwad woro den tidens spektakler? Bewars!
Jo, Jeppe på berget — en eländig fars;
Man spelade alltid så enkelt och troligt,
Och blott af det rimliga hade man roligt:
Nu kan Ni på operan se, om Ni will,
Serafer och djeflar i samma kadrill.»
1 Aftonbladet 6/5 1816.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
