Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fryksdalshöjden väster om mellersta Fryken och kommer till Brunskog vid
nordändan af sjön Värmelen, blir man lätt varse Västerlandets karakter: en
behaglig omväxling af höjder och mindre dalgångar, en natur, som en resande
betecknande kallat en täck oreda; men ingenting i stor skala, ehuru
visserligen i somliga delar af Nordmarks och Jösse härad både vilda och vidsträckta
bergstrakter förekomma. Sjöarna Glafsfjorden och Värmelen höja sig
obetydligt öfver Vänern, med hvars omgifningar deras stränder äfven hafva
mycken likhet. – Vänerstrakten är Vermlands fruktbaraste bygd, på samma
gång den äldsta och först befolkade. Vänern skickar här sina vikar långt in
i landet. Dessa synas likväl icke alltid på kartan, ty många af dem äro nu
igenvallade och utgöra, med en och annan fots upphöjning öfver sjöns vattenyta,
Vermlands största sädesfält: så är förhållandet särskildt omkring Grums
och Nor vid Vänerns nordvästra hörn och kring Ölme vid dess nordöstra.
Ingenstädes i Vermland finnes spår till någon yngre bergsbildning.
Allmänna bergarten är gnejs i åtskilliga förändringar. Närmast de stora
järnmalmslagren på Persbergs, Nordmarks och Tabergs gruffält har gnejsen
större tillsats af glimmer. Jordmånen är i allmänhet grusblandad, och lera
i mäktigare lager förekommer endast i Vänerstrakten på Vermlandsnäs och
i Fryksdalen. Grannskapet med fjällen och den höga norden är af större
inflytande på luftstrecket, än som af landskapets föga betydande höjd öfver
hafvet kunde väntas, hvilket i synnerhet är märkbart i landets östra del och
den trakt, som genomflytes af Klarälfven.
Nordliga Vermland utgöres ännu till vissa delar af en nästan oafbruten
ödemark, mest bebodd af finnar, som föda sig af jakt, fiske och den
sparsamma afkastningen af de svedjeland, som de uppröja åt sig på
bergssluttningarna. Längre mot söder vidtager ett mera öppet land och därmed
följande åkerbruk; men fälten äro merendels obetydliga, så att man, utom i
Vänerstrakten, sällan får se några stora sammanhängande gärden, utan
mestadels endast odlade fläckar, kringströdda utan ordning kring gården, hvars
byggnader äro lika oregelbundna som åkertegarna. De små jordlapparna blifva
likväl häfdade med omsorg och Vermlandsplogen är bekant öfver hela Sverige.
Den köres allmännast med hästar, mycket sällan med oxar, hvilket icke
öfverensstämmer med vermländingens arbetslynne, som är ifrigt och raskt drifvande.
Oaktadt den goda skötseln ger dock jorden vanligtvis knappa skördar, hvilket
kommer sig dels af brist på mylla i jordytan, dels af den kalla och
granitartade grunden. Under sådana förhållanden äro åkerbruket och därmed
följande ladugårdsafkastning i en stor del af landskapet föga gifvande, men dettas
inbyggare äga en rik ersättning i de skatter, som skogarna och bergen erbjuda.
Timmer flottas på de flesta af Vermlands älfvar, och en resande far ej många,
mil utan att räkna en mängd sågar. Ännu viktigare än trähandeln är
bergshandteringen. Ur grufvor, hyttor och masugnar flödar liksom en ström af
järn, som sprides kring hela vida världen, och utan denna inkomstkälla skulle
halfva Vermland snart sjunka tillbaka till en ofruktbar ödemark. – Redan
vid Västmanland ha vi skildrat brukslifvet, särskildt sådant det ter sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
