Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkogårdsportar, den senare är en af öns ståtligaste kyrkor, uppförd omkring
1232 af huggen sandsten med någon inblandning af kalksten.
Gotlands sydligaste utsprång nedanför Burgsviken är deladt mellan tre
socknar, och den sydligaste af dessa, Sundre, utgöres till stor del af ödsliga
stenhedar. Öfver dessa höja sig några branta och vilda, fast föga omfångsrika
klippor, och på den högsta och vidaste bland dessa, som når fullt 37 meter
öfver hafvet, är Hoburgens fyr byggd en kilometer från stranden. Men väster
därom och utmed själfva stranden reser sig med tvärbranta sidor och
tillgänglig blott medels en smal stig den egentliga Hoburgen, hvars plana hjässa
visserligen ligger blott 20 meter öfver hafvet, men som genom sitt läge dock gör
ett mäktigt intryck. Man hör hafvet brusa under sig och blickar åt tre håll
ut öfver dess vida, vanligen af en mängd fartyg upplifvade yta. Delvis skjuter
klippan, urhålkad af hafvet, ut öfver vattenbrynet, och på många ställen ligga
väldiga från dess sidor nedfallna marmorblock vid dess fot. I en annan af
klipporna eller »burgarne» finnas flera grottor, bland hvilka den största kallas
Hobergsgubbens sängkammare, och ej långt därifrån står Hobergsgubbens
bröstbild, modellerad af hafvet i grofva och väderbitna drag, men så att ännu
både hals, läppar, en väldig näsa och ett plirande öga tydligt urskiljas i dess
profil. – Den rödaktiga »Hoburgsmarmorn» bearbetas numera i rätt stor
skala och har funnit användning bland annat vid åtskilliga nyare
praktbyggnader i Stockholm. – Om en annan stenindustri, nämligen den på södra
Gotland förekommande sandstenens bearbetning till slipstenar och byggnadsblock,
kan man på återvägen från Hoburg taga kännedom vid hamnplatsen
Burgsvik, som är sydligaste Gotlands hufvudhamn.
Landvägen därifrån uppåt västkusten till Klintehamn är jämn och
tämligen enformig, och ehuru den ger tillfälle att besöka Hablingbo och Fröjels
vackra kyrkor, är sjövägen dock vid vackert väder att föredraga. Man
passerar då förbi de båda närbelägna Karlsöarna, branta klippöar med vildt
söndersargade kuster, som i brist på hamnar endast vid lugn sjö äro
tillgängliga. Massor af sjöfågel hålla till i deras bergsskrefvor, och halfvilda
får gå där på bete samt finna i grottorna skydd mot storm och oväder.
Fårskötseln är en hufvudnäring på södra Gotland, och mången bonde har där
ett par hundra utegångsfår, men Karlsöfåren äro särskildt värderade, ty det
korta, med kryddrika örter blandade gräset där ej blott gör dem feta, utan
ger ock deras kött en mycket omtyckt smak af vildt. Lilla Karlsö ligger en
kvarts mil från närmaste strand, och Stora Karlsö en half.
Klintehamn, sydvästra Gotlands hufvudort, är en liflig, köpingliknande
hamnplats, omgifven af en välodlad slättbygd. Men en kvarts mil från
stranden reser sig till 53 meters höjd det branta Klinteberget, ett skarpt stupande
utsprång af kalkbergsranden längs Gotlands västkust, och den utsikt, som
härifrån erbjuder sig, omfattar ej blott kustbygden och hafvet, utan ock en
stor del af den breda dalsänka, som från Klinte går åt nordost snedt öfver
ön. – Den omkring tre mil långa vägen från Klintehamn till Visby erbjuder
inga särskilda sevärdheter, innan vi komma till de trakter söder om Visby,
som vi redan gjort bekantskap med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
