Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsingland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därom, strax söder om Voxnan, stiga två breda åsar till 390 och 470 meters
höjd, och ett stycke sydost om Voxnans utflöde i Ljusnan, på södra stranden
af den af Ljusnan genomflutna sjön Bergviken, som ligger 45 meter öfver
hafvet, uppstiger Digerberget med branta sidor till 330 meter, en större
höjdskillnad än Kinnekulles öfver Vänern. I landskapets nordvästra delar utmed
Härjedalens gräns uppnå enstaka höjder 550 à 570 meter och landet i
allmänhet omkring 400 meter. Längst norrut vid gränsen till Medelpad
finnes en skogsås af 480 meters höjd.
Berggrunden i Helsingland utgöres nästan endast af granit och gnejs.
Härjedalens stora granitparti fortsättes inåt Helsingland och bildar bergen
kring Ljusnan, och gnejs finnes i kustlandet norr om Söderhamn samt på
några ställen utmed Voxnadalen. Större grufvor finnas ej, och Helsinglands
bruksrörelse har mest berott af den goda tillgången på bränsle och drifkraft.
Skogsbruket började här tidigt drifvas i stor skala, och några af de sågverk,
som ligga här, höra alltjämt till de största i landet. Hufvudnäring är dock
fortfarande jordbruket. Jämte betydande aflagringar af grus och sand, som
bilda god skogsmark, samt torf, som här föga tillvaratages, finnas
leraflagringar, som bilda en god åkerjord i de breda dalbottnarna.
Ännu för en mansålder sedan var linodlingen och linberedningen en
viktig näringsgren i Helsingland. Genom premier och täflingar hade man
redan under 1700-talet kommit därhän, att linet odlades allmänt i
Helsingland och bereddes med sådan omsorg, att lärftet därifrån företrädesvis gick i
handeln under namn af »premielärft» eller »primalärft». Linet röttes i
vatten, hvarigenom finare och hvitare tågor erhöllos. Därefter brädtorkades
det på vanligt sätt i »bastor» (badstugor). Vid den vidare beredningen
nyttjades trähammare eller »bokare», hvarmed stjälkarne eller deras spröda,
träartade beståndsdelar krossades, så att tågfibrerna blefvo fria. Sedan
afskildes dessa genom skäktning. Öfverallt, där förhållandena det medgåfvo,
drefs linberedningen till stor del med vattenkraft, hvarigenom ej blott arbete
sparades, utan äfven en jämnare vara erhölls. Vid de flesta bäckar eller
rännilar voro små linberedningsverk uppförda: skäktorna i dessa utgjordes ej,
såsom eljes är vanligt, af breda grofva träknifvar eller huggare, utan af skarpa
trävingar, fästa på ett vertikalt kringgående hjul, och då dessa skrapade emot
de plankor, öfver hvilka linet hängde ned, verkställdes skäktningen både
fortare och jämnare än genom huggning för hand. Männen biträdde kvinnorna
icke blott vid linets beredning, utan äfven vid dess spinning och väfning: så
till exempel berättas från 1788 års krig i Finland, att mången krigsbuss af
Helsinge regemente på de ställen, där han var inkvarterad, satte sig med
pliten på sitt knä vid en spinnrock och spann tills trumpeten ljöd. Det är
naturligtvis den i våra dagar starkt utvecklade maskinindustrien, som med
sin särskildt i fråga om spånad och väfnad oerhörda arbetsbesparing gjort, att
denna förr allmänna hemslöjd ej längre lönar sig och därför starkt aftagit.
Helsinglands befolkning är känd för liflighet och rättframhet, hederskänsla,
stolthet och gästfrihet. Men i några bygder, särskildt Delsbotrakten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
