- Project Runeberg -  Byhistorier och skämtsägner /
81

(1909) [MARC] [MARC] [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur det kom sig att hin slättbon ej tålte höra åskan (Norra Åsbo härad.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

flicka, som han hållit litet väl med, kan tro. På denna
ledsamma eftermiddag kom en karlastådare (tiggare)
till gården och ville be om en bit i Guds namn, en
vill säga. Slättbomoran var ensam hemma för tillfället,
och så skulle hon, begripes, ha besked på hvar
karlalifvet kom ifrån och hvart han skulle gå, innan hon
gaf honom maten, för se, nyfiken var hon både i sorg
och glädje.

»He jo, jag kommer ofvanifrån», säger då tiggaren,
ty han, kan tro, var inte tappad bakifrån en vagn, och
han kunde mycket väl se, att moran var något släkt
med träbocken, så fet hon (än) var.

»Ofvan ifrån, månne tro det!» begrundade
hon. »Då har du möjligen hört (något) till vår Nils
och kan gifva besked på, hur han har det där uppe?»

I detsamma började det åska ganska starkt, och
därvid tog bandhunden till att skälla eller gö, en vill
säga.

»Er Nils», säger då tiggaren, »för honom går det
både si och så; för såsom nu (t. ex.) när de andra
där uppe köra i kapp, går han och drifver med oxar».

»Vår Nils? Det skall då bli en jädrans lögn, att
vår gosse skall vara till narr och spektakel där uppe,
så (till och med) själfva hunden grafvar sig vid detta.
När du går dit upp igen, så var så god och tag med
dig vårt svartbläsiga ök till honom, med flitig hälsning
från mig, att de kunna behålla deras stutar för sig
själfva eller (också) gifva dem åt göingar eller
småländingar eller (också) åt andra stutapellar och ej, till
en riktig (ordentlig) slättbopåg (gosse)».

En kan nogsamt höra, att moran kunde haft lust
att själf fara upp i höjden och gräla med dem där
uppe, men vi ska säga oss, att hon vägde sina goda
sexton pund, och tiggaren, skall en veta, var torr som
Tors päron och lätt som en skata.

Tiggaren ville ej, kan en väl veta, säga nej till
moran, utan lofvade han nog så vackert uträtta
ärendet för henne. Han for, som en fågel, upp på hästen
och satte rakt af bortåt vägen, så det rök efter det.
När han så hade ridit en stund, mötte han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:57:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/byhistori/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free