Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lycksökare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugna, om ej då och då en väderil smöge sig öfver fälten
likt spejare för den annalkande stormen.
En sådan väderil for nu susande genom de nyss
löfvade träden och buskarne samt hvirflade upp de
torra löfven mellan grafvarne ända invid
andebesvärjarens fötter. I sin öfverspända sinnesförfattning ansåg
han detta som ett svar från sjögasten, och gripen af
fasa tog Ernst till flykten och sprang genom
kyrkogården det fortaste han förmådde.
Midt i all sin sorg och ångest kände Alma
plötsligt ett anfall af skrattlust öfver det löjliga uppträdet,
och denna omkastning i hennes sinnesstämning ingaf
henne med ens beslutet, att så fort som möjligt
rådgöra med mäster Lund och hans hustru om medel att
rycka Ernst ur sina griller. Hon skyndade efter honom,
för att se om han tog vägen emot hemmet, och då
han sprang en genväg öfver kyrkogården, såg hon åter
en skymt af den flyende, som ställde sin kosa åt den
del af staden, der den beryktade Spå-Karin bodde.
Alma förstod nu, att Ernst, allt sedan den första
gången han spelade på lotteriet, haft förtroende till
Karin, och att det varit hennes skryt med
svartkonstboken, som förledt honom att olofligt tillägna sig denne
förmente nyckel till hemlig visdom och makt.
Då Alma kom hem öfverfölls hon åter af en
tryckande ängslan vid tanken på det hotande armodet;
hon såg i inbillningen deras vackra bohag förskingradt
och sig själf fåfängt sträfvande att förmå sin man till ett
regelbundet arbete. — Hvad skulle det bli af dem båda?
Gråtande nedsjönk hon på knä och anropade den
Högste om hjälp i denna nöd. men plötsligt
förstummades bönen, den gråtande hustrun gömde ansiktet i
händerna och låg som bedöfvad med hufvudet tryckt
mot stolen, vid hvilken hon knäböjde. Så låg hon tills
kölden i det oeldade rummet väckte henne ur sin
dvala; då steg hon med en djup suck och ett
innerligt: Gud hjälpe oss! upp för att gå till hvila, viss på
att Ernst som vanligt återvände vid tiotiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
