Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 27. Herden i ulfvens kula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den börjar vidga ut sig på andra sidan Öfremölla.
Genom att sticka fingrarne i vattnet märkte han att man
rodde medströms, men det gaf honom föga upplysning,
då han icke kände väderstrecken.
Rodden blef mindre långvarig än ridten. Snart hörde
han båten skrapa mot sanden och den stannade. Åter
tog Långe-Måns honom i handen och ledde honom
varligt upp på stranden, och så började en vandring; men
den blef ganska kort. »Här är en trappa som bär nedåt»,
sade Långe-Måns, och så gingo de några steg nedåt.
Så kommo de på ett stengolf, en dörr öppnades och
Långe-Måns ledde kyrkoherden till en stenbänk, bad
honom vänta där en stund och aflägsnade sig.
Då Maglow märkte sig vara ensam, lyfte han en
smula på duken för det ena ögat. Men det var lika
mörkt utan som med förbindningen. Svart som i
grafven. Maglow lyssnade.
Tyst, hörde han inte musik? Jo, verkligen. Han
lutade örat mot väggen, och nu hörde han tydligt, men
ändå doft som på långt afstånd, klangen af en luta,
ackompagnerande en kraftig, manlig röst. Han hörde till
och med orden.
»Gläd dig och hoppas,
så länge lifvet ännu ler
till dess du stoppas
ad patres ner.
Edite, bibite, collegiales,
post multa secula pocula nulla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
