Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 42. Stormningen af Immelsborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de två soldater, som bevakade Lille-Mats, tagna i
anspråk för detta arbete.
Då Lille-Mats fann sig lämnad ur sikte, uppdök en
tanke på räddning i hans förslagna hjärna. Han satt i en
vrå af batteriet med ryggen stödd mot en stenmur, och
med sina händer, som voro bakbundna, kände han att
de lågo vid en hvass stenkant. Genom att med hela sin
kraft oupphörligt gnida tågen mot stenkanten lyckades han
till sist genomskära dem så, att han med anlitande af hela
sin styrka förmådde spränga dem. Inom ett ögonblick
hade han händerna lediga — och ingen såg det. Man
hade där uppe på batteriet sin uppmärksamhet uteslutande
fäst på arbetet med kanonerna.
Då Lille-Mats tillfångatogs, hade han blifvit beröfvad
sina vapen, men i fickan låg en fällknif, som ingen brytt
sig om att taga. I ett ögonblick var den uppe och de
kring benen surrade tågen afskurna — och ingen hade
märkt det.
Lille-Mats makade sig allt närmare kanten af klippan.
Han visste att just midt för, där han satt, var klippväggen
icke lodrät utan sluttade något, ehuru mycket brant, ned
till vattenytan och var dessutom alldeles slät. Och där
nere på isen vid klippans fot hade, det kom han alldeles
säkert ihåg, hopat sig höga drifvor af snö. Han beslöt att
åka ned. Ljudlöst glidande öfver kanten, utan att någon
märkte det, åkte han ned för klippväggen, alldeles som
pojkar, hvilka icke äro rädda om sina benkläder, stundom
improvisera rutschbanor på släta stenhällar, om än ej så
höga och branta som denna. Det gick med en hissnande
fart och i nästa ögonblick hade han dykt ned i
snödrifvan där nere. Det vållade honom ej ringa ansträngning
att arbeta sig upp ur snömassan, som slagit till hopa
öfver hans hufvud, men det lyckades och han — var fri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
