Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
xvm
kraft påyrkades, emedan de här i synnerhet voro ett trängande
behof; i Finland voro folkbristens och folkutflyttningens olägenheter
mest känbara; i Finland var landthandeln mera än någonstädes
oundgängligen nödvändig, alla teorier till trots, o. s. v. Ingen
fråga, var emellertid i högre grad än yrkandet på stapelrättighet
för Österbottens städer en nationel högmålsfråga och egnad till
angreppspunkt mot det rådande systemet. Detta var den
ojem-förligt mest brännande, brådskande angelägenheten af alla; här
lågo lagstiftningens sjelfmotsägelser tydligast för öppen dag; i
denna del hade männen från Frihetstidens slut också redan att
stödja sig på gammal häfd vid sin opposition. När det gal de
andra frågor, var Chydenii personliga insats i kampen vida större;
i striden om seglationstvånget upptog han, utbildade och
formulerade med mycken talang hvad som redan förut insetts och i
väsendtliga delar blifvit utsagdt af K. H. Sprengtport, J. Amnell,
Henrik Pipping, Peter Stenhagen m. fl.
Chydenii sjelfbiografi meddelar ganska egendomliga, annars
okända detaljer om sjelfva tillkomsten af broskyren mot
seglationstvånget Kändt är, huru stapelfrågan på krokvägar hölls öppen
ända till 1765, ehuru den rätteligen bort hafva ansetts såsom afgjord
redan 1761. Vid.sist nämnda års riksdag beslöt bondeståndet,
att tre städer i Österbotten skulle få stapelrätt. Prestaståndet
förenade sig härmed, med tillägg af stapelrättigheter också för
tvenne städer vid Bottniska vikens vestra kust. Adeln instämde
i samma beslut; borgareståndet ensamt, — der hufvudstadens
representanter både till antal och inflytande helt och hållet öfvervägde
de aflägsna bottniska städernas få representanter, — förblef med
betydande pluralitet vid det gamla systemet, och framstälde å nyo
med stora åthäfvor det gamla utnötta inkastet, att de väckta
förslagen, såsom rörande privilegiifrågor, skulle erfordra alla ståndens
bifall, — ett felslut, som redan en blick på regeringsformens § 51
bort vara nog att till sin rätta halt belysa *). Icke för ty lyckades
borgareståndet förmå först bondeståndet att hänskjuta saken till
de administrativa myndigheternas pröfning, — något som med den
kännedom man hade om kommersekollegii i saken ofta uttalade
åsigt, icke gema kunde betecknas som annat än ett oförtäckt
afböjande af de gjorda förslagen, — och efter många omgångar
förmåddes prestaståndet omsider följande år 1762, att äfvenledes
ändra sitt fattade beslut på enahanda sätt. Härigenom hade
borgareståndets pluralitet sist och slutligen dock genomdrifvit sin
åsigt, tvärt emot alla de tre öfriga ståndens redan uttalade
mening, och det är icke svårt att gissa, huru segern vunnits.
Chy-denius nämner äfven uttryckligen i sin sjelfbiografi, att
stapelfrågan vid 1761—62 års riksdag „blifvit genom utdelande af flere
*) Denna paragraf lyder: „Städerna i riket förblifva vid deras välfångna
privilegier och rättigheter, som dem af forne konungar giine och förlänte äro.
Doek så, att de af riksem itänder efter tidernas omständigheter lämpas*, o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
