Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de af auktor anförda skäl, och sedan granska beskaffenheten af de inkast
kritikus gjort deremot.
Ämnet, som auktor gått in uti, är ganska vidsträckt. Det rörer
hela ställningen af våra allmänna ekonomiska författningar. Han ser
sitt fädernesland i en ömkansvärd belägenhet. Ciceros vältalighet,
Pompeji gåfvor och Caesars lycka hafva ej varit i stånd att skaffa honom
öfvertygelse om romerska statens sällhet i deras tid och det lyckliga
tidehvarf man genom deras åtgärd hade framdeles att vänta. Attici
foglighet, att med köld anse de farligaste hvälfningar i republiken, har han
hållit för den svartaste fläck, som en fri medborgare kunde beläggas med.
§ 3.
Vörda sin konung och lyda rikets lagar, äro tvenne så helgade
pligter, att deras eftersättning befläckar det medborgerliga namnet; men
strida äfven så litet emot en allmän granskning af våra författningar,
som den hos fritt folk blifver en af våra ömmaste skyldigheter, utom
hvilken vi aldrig göra rätt skäl för det stora frihetsnamnet.
Allmänna och långvariga trånsjukor i rikskroppen kunna aldrig
vara till, om de icke understödjas af författningar. Dessa äro gjorda
af menniskor, och kunna derföre vara felaktiga, oaktadt de, så länge
de ega bestånd, till sitt förbindande äro fullkomliga.
Sundt förnuft och en klar förfarenhet äro de grunder, hvarpå
auktor sökt bygga sina slutsatser.
Låt oss litet följa honom, så få vi se huru noga han af dem låtit
leda sig. Han beropar sig på den store samfundsmästaren: det hade
varit emot håns helighet, att öppna menniskoslägtet vägen till
sannskyldig lycka i tiden genom några afundsjuka författningar utom staten eller
inom honom. Den smitta, hvaraf vårt slägte fick del, gjorde väl så
mycket, att afund och ondska blefvo hos dem en arfsjuka; men
derföre kunde de aldrig blifva en genväg till välmåga, ty de voro ej
annat än afgrunds- och olycksfoster.
Menskliga behofven äro både små och stora. Icke frysa, icke
svälta, icke törsta är allt nog till det förra. En skinnpels, en
brödbeta och en skopa vatten göra då till fyllest; men då hela naturen
lyser af prakt, mån menniskan ensam, som det dyrbaraste, skall vara
stängd från nöje och beqvämlighet? Naturen har sjelf omkring hela
jordklotet delt ut dessa ämnen ganska visligen, att ingen derigenom
blifver lidande; intet rike och ingen ort är utan sin lott, och ingendera
har heller allt; ingen är i stånd, att förse sig sjelf med nödvändighets
behofven, än mindre med det mångfaldiga, som vi åstunda för vår
beqvämlighet.
Vi måste derföre hjelpas åt och betjena hvarandra, att tillika
blifva sjelfva betjenta; eftersätta vi det ena, sakna vi nödvändigt det
andra.
Förfarenheten bestyrker dessa sanningar så ögonskenligen, att de
af förnuftet aldrig kunna dragas i tvifvelsmål. Karghet och afund fräta
sig sjelfva; den ene gömmer så sina skatter, att han med dem ingen
ting kan förtjena, och den andre ser mest på hvad andra förvärfva, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
