Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ömma och dygdiga uppfostran förlorade sin drifkraft, der menederi
blefve en allmän vana till lands, der män, som slitit sig lösa från
religionens hand, beklädde lysande äreställen och katekesen blifvit
ned-skickad att tukta den gemena hopen, — der skulle man säkert kunna
förespå en öfver allt sig utbredande smitta i samhället, som bebådade
en bedröflig utsigt för framtiden och till äfventyrs samhällets
upplösning och undergång.
Jag nekar icke, att tjenare behöfvas vid krigsmagten, i
handslöjder, vid jordbruk och äfven en stor mängd till att betjena andra, men
påstår deremot, att till ingendera, utom största nödfall, böra
obrottsliga undersåtar tvingas. Min herre invänder: då periclitera och aftaga
alla inrättningar. Jag svarar nej! och bevisar det af förfarenheten,
den osvikliga läromästaren. Ty på hela denna nejd, ja på många
andra ställen i riket har nästan ingen på långliga tider blifvit med våld
insatt i krigstjenst, ingen tvungen till lärgosse och knappt någon i
årstjenst; likväl hafva, Gudi lof! alla dessa vakanser genom fria
öfver-enskommelser blifvit uppfylda. I mitt förra svar har jag visat det
äfven af sjelfva sakens natur, att i alla stater måste finnas många
fattige arbetare, som för sin och de sinas lifsbergning måste tjena andra,
och det förtryter mig, att jag i denna delen ej kan blifva begriplig
för mine herrar kriticis.
År 1765 pläderade jag för en fri seglation för alla sjöstäder i
riket, och man trodde, att ett sådant sjelfsvåld skulle sätta hela rikets
handel i yttersta förvirring, så långt, att sjelfva residensstadens
inbyggare skulle både frysa och svälta ihjel, men hvad hände? Friheten
segrade, och ingen af olycksspådomarna inträffade.
År 1766 hade jag den heder att i tredje utskottet af stora
de-putationen fäkta emot personliga förmynderskapet i tryck; censuren
gick ut, och man spådde ett raseri i svenska bokpressen. Men det
är mig en innerlig glädje, att tryckfriheten har redan blifvit en
ögna-sten för rikets frihet och af vår store konung såsom oumbärlig för
regenter, embetsmän och undersåtar på det solennaste bekräftad, —
fast den ännu blifver en nagel i ögat för många, för det den så
behändigt afkläder lasten och egennyttan dess domino. Sådana
händelser, min herre, hafva gjort mig dristig att fäkta för friheten, — icke minr
utan folkets.
Denna sak har jag långt för detta med allvar tänkt uppå och
eger om frihetens nytta för samhället full öfvertygelse, ehuru jag är
för svag att öfvertyga mina herrar opponenter derom, om icke några
års frihet för de ringaste undersåtar en gång får uppdaga den otrodda
sanningen, och lägger de ännu oöfvervinneliga regleringsprinciperna ad
acta, såsom små saker i vår tids historia.
Exempla illustrant. Låtom oss, efter min hefres sätt att
argumentera, föreställa oss, hvad nöd i Stockholms stad måste blifva, om
det stode i åländingens och finske bondens frihet att hemta ved till
Stockholm när och huru mycket han vill, utan något genom lagar
förut stadgadt pris. Hvad yttersta förlägenhet måste icke denna stora
stad råka uti, då ett så oundgängligt behof får bero af den gemena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
