- Project Runeberg -  Carlstads Stifts Herdaminne / Första delen /
315

(1845-1848) [MARC] [MARC] Author: Johan Hammarin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befattningen den 7/7 1841. Dog den 7 Juli 1843. Gift
1813 med Britta Lovisa Bergsten, dotter af
Öfver-Hofpredikanten, Kyrkoherden i Catharinæ Församling i
Stockholm, Doctor Erik Bergsten. Han efterlemnade 4 Barn:
Thorbjörn, född 1/7 1815, Lieutenant vid Kongl.
Ingenieur-Corpsen; Thora, född den 14/12 1817; Erik, född
den 16/11 1819 och Gerda, född den 1/2 1822.

Af en hvar, Doctor Morén var känd, var han vördad
och älskad. Hans djupa kunskaper voro hans minsta
förtjenster. Han ifrade för allt nyttigt och hans utmärkta
gåfvor och hans vördnadsbjudande väsende segrade öfver
hvarje motstånd. Genom honom blef i Carlskoga
inrättad en fast skola med en studerad lärare. Han hade
härvid mycken strid, äfven derifrån, han hade bordt
kunna påräkna bistånd. Wieselgren kallar honom ”kämpen
för folkskolorna, i hvilka hans Consistorium såg ett
dolk-faktori mot Konungens bröst.” Genom Moréns motion
på Riksdagen 1828, upphäfdes indigenationsrätten till
Lectorat vid Rikets Gymnasier. Dock — det är öfverflödigt
att här omnämna Moréns förtjenster. De lefva och
skola evigt lefva i tacksamt minne. Kort före sin död
dikterade Doctor Morén från sin dödsbädd ett Utkast till
sin Tacksägelse. Det skildrar honom bäst[1].


[1] ”Utkast till min tacksägelse. Ps. 473 hela psalmen.” Och
hädanfaren är nu den församlingens Lärare, som dagligen vid
sin dödsberedelse lät för sig, till tröst och styrka i lidandet,
upprepa föregående psalm, och förordnade att densamma
skulle utgöra inledningen till underrättelsen i församlingen
om hans bortgång.

Hädangången neml. är Carlskoga och Bjurkärns
Församlingars Kyrkoherde, Theologiæ Doctorn m. m. Thorbjörn
Morén, som efter långvarig sjukdom och faderliga
pröfningar insomnade i Åby Prestgård d. d. — Tvenne föremål
lågo ömt och oafbrutet på hans hjerta; det ena, bönen om
undergifvenhet för Guds vilja och förtröstan på hans nåd; det
andra, tacksägelse för Guds oräkneliga, ja oberäkneliga
välgerningar och nådebevis mot honom. Han ansåg sig icke
förmå att tacka och erkänna, så som sig borde, utan bad
Gud dagligen röra hjertat till en ödmjuk tacksamhet. Han
hade under sin lefnad emottagit oändeliga både andeliga och
timliga gåfvor och suckade ofta med djup känsla af der
oförskyldta nåd han upplefvat, med Davids ord: Hvad är
jag och mitt hus Herre!
att Du hafver låtit mig
komma härtill?
Han tackade Gud för den
sannskyldiga kärlek, som glödde i hans hjerta för Guds rike och
i det embete han beklädde. Han tackade Gud, att det var ett
nöje för hans fria böjelse och icke ett tväng för den lejde
daglönaren att lefva och arbeta för dessa heliga, höga
föremål, åt hvilka han redan i första ungdomen gifvit sin trohet.
Han tackade Gud att han kände en oskrymtad tillgifvenhet
för folket, hvilket han i andra led tillhörde, så att
umgänget i dess kretsar och deltagandet i deras tillstånd icke
allenast var en pligt utan ock ett behof för hans hje t. Han
tackade Gud med synnerlig rörelse för nåden af en lugn och
oafbruten dödsberedelse till åtanka af hvad han bordt och
velat uträtta, af hvad han hade att ångra och afbedja, af
hvad som ännu borde besinnas, bedjas, i Christo förnyas för
att vinna en tro, som öfvervinner verlden och
står i Guds kraft emot döden
. Han tackade ej
allenast sjelf, han önskade äfven att den församling, der han
så länge lefvat och verkat, den han så högeligen älskat,
öfver hvilken han så ömt önskat Guds välsignelse och skydd,
äfven måtte vid hans bortgång hafva någon böjelse att
tacka Gud.”

Då han uttalat dessa ord sveko honom krafterna. Han
sade väl att meningen ej vore slut, men förmådde ej mer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:30:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/carlstadsh/1/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free